Jag är normalt den som alltid är pigg. Jag tror det beror på att jag aldrig ställer någon väckarklocka, utan jag vaknar helt enkelt när jag är utvilad (eller när den 4,5-åriga väckarklockan ringer). Men som gravid får man ju genomgå lite tröttare perioder. Minst sagt. Jag hade en sån för ett par veckor sedan parallellt med illamåendet. För cirka två veckor sedan verkade allt vända, tjohej. Men i samma veva råkade jag få en sån där förkylning. En sån där seg jävla skitförkylning som aldrig vill gå över.

Idag två veckor senare ringde jag till Cederkliniken efter att inte ha tagit mig upp ur sängen under söndagen. Efter att ha nyst och snorat och hostat och svurit. Och gått runt med känslan av att försöka undgå en sömntabletts verkan. Jag somnade nästan vid matbordet precis som Theo gjorde tidigare i veckan (som tur var fotograferade ingen mig). Men det var inget fel på mig. Inget fel på mina öron, fastän jag knappt hör något. Inget fel på några värden what so ever.

Kändes lite snopet. Tänk om jag kunde ha haft något enkelt som lätt botades genom nått litet mirakelpiller? Jag kände mig smått hypokondrisk när jag fick diagnosen – superduperförkyld och gravid. Innan jag åkte upptäckte jag att det fina akvariumet i väntrummet läckte, så jag kunde lämna stället och känna mig lite mer som en hjälte än som en supernojjig preggo. Jag borde alltså kanske ”vara hemma” några dagar, men det är ju lättare sagt än gjort. Kröjm kröjm kröjm.

Och till råga på allt har jag börja känna av fogarna både fram och bak. Kröjm kröjm kröjm och åter kröjm. Som tur var har jag en make som beordrat mig soffläge ikväll och just nu är och postar ordrar och fyller på frysen med glass och vitaminer för ”kvinnor i feril ålder”. Jag har det himla bra, trots allt.