Nu äntligen, efter tre veckor på sjukhuset har hela familjen kommit hem på permis. Mormor och morfar, munderade i munskydd, hade tänt ljus i hela huset, lagat quesadillias och fyllt kylskåpet med godsaker. Det kändes otroligt pirrigt att äntligen få komma hem. Oj vad vi har längtat. Vårt lille bajsmonster Theo fick verkligen en tuff start på livet.
Theo föddes med katastrofsnitt efter att han bajsat på sig i fostervattnet och käkat en hel del mekoniumbajs. Jag fick värkar den 14/2 till ett avsnitt av Joey. Så vi hoppade in i bilen allt eftersom värkarna ökade i styrka. Jag bad David öka farten (!), helt omedveten om att han redan gasade på i hundrafemtio. När vi kom fram gjordes en CTG-undersökning där man såg att Theos hjärtljud var snabba. Jag hade bara öppnat mig 3 cm så det var inte riktigt dags än. När jag ställde mig upp kom forsen, eller en segflytande grunka som var alldeles brunfärgad. Redan då misstänkte jag ju att något var fel, men jag fick ändå livmoderavslappnande och morfin så jag skulle få sova en stund innan det hela satt igång på riktigt.
Morgonen den 15:e var jag fortfarande lite dåsig av morfinet. Vi fick ett förlossningsrum och jag fick dra på mig en otroligt sexig sjukhuskappa. Dom fäste en elektrod på Theos huvud för att registrera hans hjärtljud. Vi blev lite oroliga när hjärtljuden varierade i frekvens. Dom gav mig värkstimulerande och helt plötsligt fick jag kraftiga värkar utan paus. Jag fick senare veta att min livmoder också blivit infekterad av bajset och därför ville den inte öppna sig. Jag skrek efter bedövning och då kom ett gäng inrunsandes och berättade att dom måste plocka ut bebisen. Jag minns jag skrek efter David men han fick inte följa med in. Jag åkte in i ett rum fullt med grönklädda människor som satte en mask över min ansikte. Det krävdes fem personer för att hålla fast mig på britsen. Det tog väl några sekunder innan jag slumrade till, men innan dess hann jag se hur dom skramlade med verktygen till vänster om mig. Sen blev det svart och några timmar senare vaknade jag upp på uppvaket. Jag sluddrande, fick inte fram det jag ville säga. Men jag kände på magen att bebisen var borta. Jag ropade efter någon och frågade hur det hade gått. Men ingen visste. Det var nog den värsta halvtimmen i mitt liv, men till slut kom David med en bild på honom. Och han var det finaste jag hade sett. Trots den stora syrgasmasken över ansiktet.
Det var en konstig känsla att se honom första gången när dom rullade in mig nyopererad på hans rum. Man var uppfylld av lycka men oron tog nästan över. Han låg i ett rum fullt av maskiner som pep, varnande och skramlade. Han hade en CPUP över näsan som hjälpte honom andas, dropp, sond i näsan och en grunka under foten som registrerade saturation och hjärtfrekvens. Theo hade lunginflammation av allt bajs han hade svalt, dessutom en liten infektion i lungorna.
Följande dagar var riktigt jobbiga. Ingen ville riktigt svara på ifall han skulle klara sig. Det enda dom sa var att dom hade repiratorn i beredskap ifall han skulle få svårare att andas. Vi satt och vakade vid hans kuvös dygnet runt och höll koll på att han andades hela tiden. Han grät alltid när han var vaken, små ynkliga läten eftersom lungorna inte orkade mer. Jag var fortfarande inskriven på BB så vi rusade mellan BB och intensivvårdsavdelningen. Det var svårt att vila när man längtade och oroade sig för honom. Samma kväll jag var opererad sprang jag i korridoren.
Sakta men säkert blev Theo bättre, efter två dagar kunde jag hålla honom i min famn med en syrgastratt över ansiktet och efter någon vecka kunde jag börja amma honom smått. Efter ytterligare en vecka fick vi rulla in honom på rummet endast uppkopplad till en maskin som kollade hur han syresatte sig. Och efter tre veckor blev Theo utskriven. Att åka hissen ner till entréplan med honom hade vi längtat efter varje lunchtripp ner till restaurangen där vi mötte nyblivna föräldrar med sina nybakta bebisar.
Nu är vi hemma och kan inte slita ögonen från vår lille prins. Han är världens finaste, och man känner sig som nyförälskad. Första tiden kunde vi ju inte plocka upp honom utan det enda vi kunde erbjuda honom var att suga på våra fingrar. Vilket han gjorde, och alla mina långa naglar är numera nedbitna. Nu mer håller vi om honom hela tiden och man ser verkligen hur han stormtrivs i mammas och pappas famn. Ligger och plutar med läpparna ger oss något litet leende ibland. Förmodligen är det bara någon fjärt som lurar.
Imorgon bär det av till BB igen för kontroll. Han ska vägas, ta blodvärde och infektionsprov. Tills lunginflammationen är helt borta är vi beordrade besöksförbud till barn och snörvliga vuxna. Snopet för nyblivne farfar och småkusinerna som ännu inte fått träffa underverket. Förhoppningsvis har Theo plussat massor i vikt till imorgon och vi får åka hem igen och fortsätta mysa, snacka bebisbajs och läcka bröstmjölk. Sen längtar jag ju verkligen efter att ge mig in i bloggandet som nybliven stolt mamma!
Och ett jättetack för alla fina gratulationer :)
Publicerad: 2006/03/07
Åh, vad skönt att höra att det är ok nu. Grattis igen! ;)
Ååå vad glad jag blev av att se nåt annat än alla-hjärtans-bakelsen i bloggen! ;)
Har kikat in nästan varje dag…blogg-beroende som jag blivit. Önskar er alla mycket lycka! :)
Blir alldeles tårögd Isa! Har tänkt så otroligt mycket på er och hur det har gått! Vilken pärs! Trots att det måste ha varit hell så verkar du så jäkla positiv! Stort grattis till er! Ser fram emot täta rapporter nu! :)
Ryser när jag läser din berättelse, av både glädje och rädsla. Skönt att allt gått så bra nu!!
Fantastiskt söt liten kille ni fick med er hem också. Grattis!
Jag känner dig inte, men har varit lika nyfiken som alla andra. Grattis!
(Hur gjorde du med brö…, amningen menar jag. De dagar som Theo inte ammades, fick du (huuu) pumpa och pumpa då?)
Hittade din blog för ca en månad sen och oj, vilken tuff start på livet lillkillen fick. Grattis, han är superfin. Bra gjort :)
Tack, visst är han söt :) Tyvärr säger alla att han är mest lik sin pappa. Då blir jag lite putt =)
lotten: Jo den där amningspumpen och jag blev riktiga ovänner under några veckor, aj aj! Ögonen höll på ploppa ur på david när jag satt där med tratten på bröstet, haha. Hujja. Skönt det är över!
Isa, äntligen hör man från dig. Jag har varit så nervös men tack vare dina vänner som kommenterat här så har man vetat att det är ok… Theo är jätte fin, ni gjorde ett bra jobb! Massa massa cyber blommer till er från oss. kramar från irland
Hej.
Och ännu mera grattis. Mina tankar har ofta varit hos er och hur ni egentligen har det. Vad skönt att få ett livstecken från er. Kramisar tills vi får komma på besök.
Åh avd skönt att höra att allt är okej! Jag har varit inne här typ 30 gånger om dagen för att se om något nytt hade kommit, och blev mer och emr orolig för varje dag.
Hoppas ni har det jättemysigt nu och att Theo friskar på sig snabbt!
Men oj! Blev alldeles tårögd här, vilken dramatisk förlossning! Men skönt att han ändå är här nu och hoppas att lunginflammationen läker. Huga!
Jättebamsegrattis!
Skönt att det föll på plats.
Grattis!
Hej Isa. Jag brukar ju läsa din blogg, men inte kommnentera – men nu känner jag att jag vill säga tack för din fina text om Theos dramatiska introduktion till livet utanför livmodern. Många grattis och lyckönskningar inför framtiden.
Grattis till lille Theo, vilken sötnos! Din blogg har blivit en vana för mig, så jag har saknat den och varit orolig hur det har gått för er, skönt att ni är hemma nu – ta hand om er och pussa lille prinsen!
Jag har också hittat din blogg för ca en månad sedan. Vill bara säga att nästan exakt samma sak hände när min lille prins föddes i maj. Fast mekoniumet i lungorna kom i slutskedet av förlossningen. Vet hur tufft det är att se en liten ligga så med alla slangar och sladdar… Man känner sig så himla liten. Idag är min gullunge 10 månader och stapplar runt vardagsrumsbordet. Lycka till med er lilla prins och nu har ni det bästa framför er!
Hej!Jag börjar med att presentera mej själv.Annica heter jag och jag hittade länken till din blogg via Hannas och såg att du är illustratör.Men!Det är ju jag med:) Därför tyckte jag det kunde vara sköj att säga hej och schyssta grejer du gör…då menar jag både bebis och illustrationerna på din website.Kika på min och min killes blogg KREAKOMA.Lite illisar och måleri av mej där plus mer på min oerhört slöa hemsida(som är på väg att bytas till en snabb)www.annimal.se
För övrigt bor jag i Australien för tillfället…men blogga kan man ju göra ändå :)
Hej
Annica
Tack för alla grattiskramar! En stor kram till er alla!
Fillan: Oj vad skönt att höra att han är så välmående trots den jobbiga starten! Skulle gärna hoppa fram några månader så den gnagande oron släpper litegrann och inflammationen är borta.
annica_micael: Oj oj vad fina tavlor och illustrationer! Wow! Själv jobbar jag ju som grafisk formgivare men illustration ligger mig väl extra varmt om hjärtat, men jag kan inte mäta mig med dig på långa vägar. Å vad jag skulle vilja ha en av dina tavlor hängandes på väggen här hemma.
åhhhhh vad skönt att se ett livstecken från er. Välkommen till de snittades skara, vilken dramatisk start, men nu blir det bara bättre! Söt som socker är lillen, men du jag tycker han påminner mkt om dig, fast jag vet iofs inte hur din karl ser ut *skratt*
Vilken berättelse, så jobbig, men så fin ändå, jag blir tårögd. Skönt att ni fått komma hem en stund och grattis igen till Theo.
Hej!Kul att du gillar mina målningar :) Är väl inte helt omöjligt att din vägg kan prydas av mina verk nån gång i framtiden.Men kanske lite svårt att skicka från Down Under?Får ta det vid ett senare tillfälle ;)
C´ya!
Annica
Hej och Grattis till bebis!
Jag sitter här och tårarna rinner (kan bero på att jag är gravid oxå)…, ni har haft en tuff start!!!!
Hoppas lillen kryar på sig så att ni bara kan mysa nu.
Kul se dig här igen.
Kram Johanna (Piteå) (ej bloggare men besökare)
Grattis till miraklet! Hittade dig och din blogg för ett tag sen via familjelivs januaritråd. Jobbigt med en så traumatisk förlossning men jag hoppas att ni mår bra och att ni njuter av underverket. Ett gäng blommor håvar jag över genom webben. /Anna
Vill bara säga grattis till lillprinsen, jag har smugit lite på din blogg emellanåt…
GRATTIS!! åh vilken liten kämpe, man blir ju tårögd! skönt att allt gick bra trots dramatiken, lycka till på planeten föräldrar! många kramar jessica
Huh huh… Det lät som en ganska traumatisk förlossning! Måste varit hemskt att vakna upp och inte veta hur det gått med ens barn!
[…] Jag vet att ett par av er hängt med så länge. Och för fyra och ett halvt år sedan föddes den lille nu skruvlocklige varelsen som fick namnet Theo, genom ett katastrofsnitt. Ingenting blev som vi tänkt oss. Theo kunde inte […]