Det blir nog inga fler barn för mig och David. Kanske tidigt att bestämma sig för det nu, men efter gårdagens återbesök på Sunderby sjukhus känns det så. Vi fick träffa den läkare som katastrofsnittade mig för att prata igenom förlossningen. Han som efter förlossningen kom in på mitt rum, flinade och sa; ”Du ska bara veta vad mycket vi har gjort med dig när du var nedsövd”. Inte världens ödmjukaste kille, alltså.
Jag har ju varit förlossningsrädd hela livet, men den stund jag blev gravid var det som om allt plötsligt släppte och jag kände mig inte det minsta orolig längre. Jag kände mig cool och längtade efter att få vara med om den upplevelsen. Ändå blev det som det blev. Av den anledningen känner jag att jag aldrig skulle våga mig på att föda barn på vanligt vis igen, även om risken att samma händelseförlopp upprepar sig är minimal, men jag vågar inte riskera det.
Kan du lova mig ett snitt? Det var det första jag frågade honom när vi satt oss ner i hans rum . Då borrade han in ögonen i mig och drog en lång historia om farorna med snitt och berättade om en kvinna som just avlidit under ett snitt. Kanske inte helt oväntat, men ändå bröt jag ihop och det bara grötade till sig i halsen på mig. David fick ta resten av mötet medan jag satt där med mascaran rinnande. Vi ställde frågor kring själva förlossningen, varför jag fick morfin för att sova efter att det kraftigt mekoniumfärgade vattnet hade gått och Theos puls var så hög. Varför dom inte ens kunde kontrollera hur han mådde under natten? Men han slingrade sig, likt en politiker, och vågade inte svara vad som var rätt eller fel. Hans förklaring till varför det dröjde så länge på uppvaktet innan jag fick veta om Theo levde var att det var under lunchtid. Egentligen hade vi nöjt oss med en ursäkt och ett ”ja vi gjorde fel”. Men nu fick vi inte det.
Nästa steg är att prata med barnmorskan som tog emot oss så hon ska få svara varför hon gjorde som hon gjorde. Många råder oss att anmäla det hela, men just nu känns det inte som om jag orkar. Det är så upprivande bara att åka till Sunderbyn, jag vet inte vad en anmälan skulle innebära. Man skulle ju bli ett nervvrak.
Publicerad: 2006/05/09
Vad ledsen man blir över att få höra att människor beter sig på det viset. Idioter finns det på alla arbetsplatser, synd att de även finns bland folk med sådant ansvar.. Grr. Och en kram till er.
Jag var också med om en rikigt traumatisk första förlossning. Upptäckte 9 månader senare att jag var gravid igen och tänkte direkt på abort p g a mina upplevelser. TROTS det faktum att jag egentligen ville ha fler barn. Lyckades dock övervinna min skräck och gick i förlossningsterapi under graviditeten. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv! Äntligen kunde jag lägga mig den svåra förlossningen bakom mig och blicka framåt. Min andra förlossning gick fantastiskt bra på alla sätt och jag är i dag stolt mamma till ytterligare ett litet barn.
Våga vinn!
/Sussie
Jag känner med er, Ella. Och jag blir rosenrasande på att läkaren inte tog er oro och era mer än befogade frågor på allvar. Det finns all anledning att agera med empati när han möter er. Där brister han. Där gör han fel. Hör du det? HAN klarar inte av att vara ödmjuk.
Kram till er alla!
Du ska höra historien om min bror på Kiruna BB. Han höll på att strypas och kunde inte andas – för att de inte har alla grejer som ska finnas i salen. Brorsan fick köras i illfart till Gällivare. Mamma blev kvar i flera dagar i Kiruna, tills hon ringde till gällivare och begärde att få komma. Där de sa att hon självklart skulle vara där, be kiruna skicka journalen. Kiruna sa att den var ckikad. Mamma åkte ner till Gällivare där de inte fått någon journal.
Summerat: min bror höll på att dö vid förlossningen för att de slarvat med grejerna som skulle finnas där. Som de sedan dolde genom en försvunnen journal.
fiffigt. :)
Det gäller att stå på sig
vad strongt att du vågade åka dit jag vågar inte ens det…. även fast läkaren jag hade var jättebra….. eller trevlig i af!
Åh, vilken idiot. ANMÄL… jag vet att det är hemskt att tänka på det, men tänk nästa tjej som råkar ut för samma sak. Du kanske kan rädda någon annan stackare från en liknande grej. Och den läkaren, hade de inte någon etik- och moralkurs på hans utbildning? Han kanske skulle gå en kurs i patientbemötande. Blir så förbannad att sådana får härja fritt. Och, du… Du kan skaffa en unge till eller hundra, det blir inte likadant igen (så tänker jag nu när jag sitter här igen med mage) men det fina är att du inte måste bestämma dig nu. Ta vara på dig och din lilla prins och tänk på det värsta är över nu och kommer aldrig aldrig tillbaka!!!
Jag har inte glömt att jag ska maila dig, det måste bara bli lite fulare väder först =)
Stor Kram.
Tack för erat stöd, det uppskattar jag. Tror vi ska rota vidare i det hela ändå, ska nog lägga huvudansvaret på David. Risken är ju att vi ångrar och sedan. Även om inte anmälan går igenom så har man ju iaf kanske fått dom se över sina rutiner en aning.
Håller med de andra tjejerna. Det händer alldeles för mycket sjuka prylar på förlossningarna i det här landet – vi måste bli tuffare och säga ifrån. Förstår dock att det är asjobbigt och att ni kanske inte pallar att ta fighten. Men jag hade anmält.
Usj, så hämskt att höra din upplevelse. Jag hade oxå en jättejobbig första förlossning som oxå resulterade i ett akut snitt. Fick dock bearbetat det hela med att prata igenom allting. Men, läkarna jag hade var fantastisk, de gjorde allting rätt…inte som hos dig.
Men, efter ett tag var jag redo igen…nu har jag två underbara barn. jag säger som Sussie, våga!! Det kommer att gå bättre nästa gång.
Lycka till!
Jag säger också: Anmäl!!! Eller som journalist säger jag – Gå till pressen!! Det är ju fördjävligt, oetiskt och sexistiskt att man kan säga något sådant! Tur att du ändå är så cool och verkar ha det så bra med lilla Theo! Låter sunt att din kille får driva frågan, jag skulle nog valt en liknande modell.
Heja heja!!
Men vad är det för människor du tvingats möta. Jag blir helt upprörd och ledsen, förstår också mycket väl att du blev det. Det är klart att du ska anmäla det hela. Det är kanske jobbigt, men jag tror att du kommer ångra dig längre fram annars!
Och du, även om din förlossning ligger färsk i minnet nu och väldigt obearbetad, så tänk över det där med att skaffa fler barn ;)
Ska ringa patientnämnden och prata med dom, ringde igår eftermiddag en barnläkare här i Piteå som också tyckte vi skulle anmäla. Läkaren på återbesöket har ju egentligen inte gjort någon tabbe, förutom att han inte var särskilt empatisk. Men jag ogillar verkligen att man håller varandra om ryggen så där. Han vägrade ju svara hur han hade reagerat om han jobbat där på kvällen.
Sussie & Linda: Vad skönt att höra att ni tagit er igenom det hela. Jag vill ju också helst ha ett syskon till Theo, men jag måste nog låta det gå några år innan vi kan överväga det hela ordentligt.
Men jävla idiot! Vad arg jag blir! Tycker också att du ska anmäla, absolut!
Sen så hade ni ju tur förstod jag det som att Theo klarade sig så bra som han gjorde. Tänk om det hade skitit sig tack vare deras slarv! *arg* Anmäl och låt David vara ansvarig, han klarar det :)
Bamsekram!
Hemskt att såna människor får finnas på såna poster! Man tycker empati borde vara en del av jobbet. När det handlar om så pass viktiga saker som ansvar för andra mänskors liv finns det inga undanflykter eller bortförklaringar. Krasst att han inte ens kunde erkänna fel och brister…
Näpp, jag håller med övriga: anmäl! Inte bara för er egen del…utan tänk som nån annan tjej sa här, att ni kan rädda nån annan familj från samma situation.
Lycka till!
Många kramar! :)