Något jag börjar förstå nu efter nio månader med Theo är att man för alltid kommer leva med en ständig oro för honom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig innan jag fick barn att den där enorma klumpen i magen skulle finnas kvar även efter förlossningen, fast på ett annat vis. Idag till exempel när Theo var i badrummet med mig medan jag gjorde morgonritualen framför spegeln så hör jag ett krasch. Och på något vis har Theo slagit sönder en glaslykta och sitter en stor hög av skärvor och splitter. Och vad gör supermamman? Jo hon sätter de barfota fötterna i glassplittret, sticker instinktiv ner fingrarna i halsen på honom, springer ut i vardagsrummet till dammsugaren och dammsuger honom från topp till tå. Sedan går jag med honom fram och tillbaka i vardagsrummet, med näsan instucken där under örat där det luktar så gott, och tänker hur värdefull han är för oss. Jag övervägde till och med att inte sätta ner honom på golvet igen. Jag skulle bära honom ända tills han är stor och hårig och har en prilla under läppen. Shit. Jag kommer bli världens mest oroliga morsa.
Publicerad: 2006/11/13
Helt normalt om jag får säga vad jag tycker… :)
Jag kan vakna kallsvettig snart 9 år senare, studsa ur sängen och tyst ta mig upp till sonens rum för att bara kolla att allt är OK…
Bilden med Theos fot är gudomlig!
Sen har du kanske världens sötaste unge också :)
När jag var 1 år fick jag tag på en stor fin röd julgranskula som jag satte tänderna i, men efter en hel del sparrisätande var det tydligen lugnt.
Alla mammor är nog likadana! Och värre lär det bli. När man inte har dom hemma hela tiden o kan hålla hyfsad koll på dom små….
Håller med vi är nog så alla mammor. Vilken syn när du kommer bärande på den stora och håriga Theo. Tänk vad välträndad du skulle vara;)
Efter jag varit xtramamma i 1 år började jag tejpa hörn på allt så att ungarna inte skulle slå i tinningen och förblöda. När jag gjort det förstod jag att jag verkligen föräldra-älskade dem på allvar. Jag förstår dig precis, huvvaligen, lillhalsen och småfötterna och lillmunnen. Jag ryser.
Du är en fin mamma du!! Din oro är ju enbart omsorg och kärlek och hur skulle det kunna vara fel?
Ja, eller när man som jag vaknar med ett ryck och sliter tag i sambon mitt i natten i tron om att det är bebisen som håller på att ramla ur sängen. Bara för att upptäcka att bebin ligger i tryggt förvar på andra sidan om mig i sängen.
Man vill ju verkligen bara krama och skydda så att ingenting hemskt ska hända samtidigt som man vill ge dem hela världen. Svår balans! Det ÄR verkligen svårt att vara mamma – hela tiden…
Jag minns när jag satt vid sandlådan med min äldsta dotter … hon var knappt 1 år. Då kröp det fram en dum liten unge och stal hennes spade. Och då började min lilla gumsa gråta jättemycket och då kände hennes mamma att hon skulle skydda sin dotter från ALLT ont i livet till dess att hennes bebis blev 30. Eller nå´t.
Den känslan är tung … och ännu tyngre känns det när man tänker på vad de måste ”utsättas” för … men om Theo har den trygga mamma han verkar ha så tror jag han kan gå igenom vad som helst ;)
Ja, jag känner igen mig. En känsla av att man aldrig mer i sitt liv kommer att kunna slappna av helt och hållet…
Men det är dom värda dom små liven…
Hm. En helt annan grej…
Jag tycker att någon borde skriva om varför så många tjejbloggar (inte din!!!) heter saker som ”Min lilla ointressanta blogg” eller ”Lisas lilla obetydliga värld” eller ”Världens tråkigaste mammablogg” eller ”Inte mycket att läsa, men ett hjärta av guld!”
Sluta förminska er eller be om ursäkt för att ni bloggar (ni som gör det)!
Så nu fick jag det sagt. (Detta sagt med mild röst)
Hej Isa. Du ska vara glad att du har den (gåvan)..hoppas att den ALLTID finns kvar!! Jag blir så bedrövad av allt som händer våra barn i dag. Är det inte skolan så är det dråger eller som den 12åriga FLICKAN som var nära att stryka med pg SPRIT. Jag är nog fel person att dömma men jag kan inte råför att jag alltid tängker..VAR ÄR FÖRÄLDRARNA, ÄR DOM INTE OROLIGA!! Så jag kommer alltid att vara orolig HOPPAS JAG!!. Jag älskar våra tre små.ps Våga vara OROLIG..oj! nu låter jag som en ricktig mamma.hihi Hälsningar Zarah :)
Hej Isa
Såg du i Kurirens bilaga idag? Du var omnämnd som en av 5 favorit-inrednings-bloggar!! I artikeln om tjejen som älskar Ikea :)Såg det på jobbet, så jag var tvungen att skryta lite om dig hihi
Kram Maria
Isa det var lilla jag som älskar Ikea;)
ronja: Ja, puh, det blir kanske bara värre
ida: haha, den komplimangen tog Theo åt sig :-) Det lät obehagligt med den där julgranskulan, och det känns betryggande höra att du klarade dig utan men :)
magda: Ja tänkt när jag ska sätta honom på dagis…. *puh*
vicke alias ikeadrottningen: Jag känner redan hur högerarmen blivit mer muskler än gäddhäng :)
ewa: Det är nog ett mycket bra bevis på det :) Och jag hann också tänka hemska tankar om lillhalssen och fossingarna, huwaligen. Nu ska huset rensas på glas-saker.
snäckan: Tack vad du är söt :)
fillan: ja gud ja, det där har jag aldrig upplevt eftersom theo ratar vår säng,, men jag kan verkligen tänka mig in i scenariot.
mitt rum: Jo svårt är nog bara förnamnet. Det finns ju med i det stora paketet man får den dagen de landar på jorden :)
christina: ..och jag kan tänka mig när ens eget barn snor en spade från någon annan så känns det nästan lite charmigt bara *fniss*
veronica: Ja visst är dom det :-)
CFH: Du har helt rätt :-) I’m with you!
Zarah: Precis, som sagt så hör nog oron till i det stora paket man får när de föds, och vore man inte orolig skulle något nog vara fel :)
Maria Åberg: Jag såg ju det nu :) Och det känns otroligt smickrande vara med på vickes lista! :)
Ja, det verkar som om det ingår i mamma paketet att var ständigt orolig för sin skatt! Just nu går jag i värsta dagis ångesten, tänk att lämna iväg till någon annan, okänd… Tiden som mammaledig rinner iväg för min del, och snart kan jag inte längre vara där och skydda honom från allt varje stund av dagen… Ångest!