Igår fick vi återigen papper från HSAN, dit vi anmält händelserna kring Theos födelse. Det går en rysning genom kroppen varje gång. Det är som om man är tillbaka på Sunderbyn, sitter där i det stora rummet, med alla maskiner som piper och skramlar, och håller ett krampaktigt tag om den lilla handen på den lille killen som kämpar så tappert för att andas. Jag tror inte vår anmälan går igenom. Men Theo förtjänar att vi gör det här, även om det är jobbigt blicka tillbaka. Igår var en sån där kväll då allt sköljde över mig igen, det klumpade sig rejält i halsen och det gick bara inte att sova. Det är nästan så att det blir värre med tiden, kanske för att man byggt upp en sån där kärlek man aldrig trodde fanns för honom. Och så funderar man över ifall man vågar skaffa fler barn. Hur kommer det kännas att sätta sig i bilen och styra mot Sunderby sjukhus? Igen. Det där pirret man hade den där natten innan Theo blir väl ersatt med en lamslagen rädsla. Jag känner mig lite besviken också på att man inte fått någon slags uppföljning, att ingen ringt oss och backat upp oss och erbjudit oss något slags kontinuerligt eftersnack. Även om Theo är frisk och pigg nu, så har man ju verkligen varit med om ett trauma så jag tror det hade varit skönt.
Vilken tur då att jag har bloggen där jag får prata av mig lite. Förlåt att jag belastar er med mina jobbiga tankar. Så här tidigt på morgonkvisten dessutom. Och i det här trista vädret. Kanske inte konstigt man blir lite deppad.
Publicerad: 2006/12/06
Jag förstår verkligen hur du menar. Vår lilla Klara fick ligga på Barn 4 här i Umeå, iofs. ”bara” pga. gulsot och en mystisk sänka, men bilden av sin nyfödda i en sjukhussal är svår att lämna bakom sig. Hoppas att det löser sig för er på bästa sätt!
Även om jag inte gått igenom det ni har gjort så förstår jag ändå din känsla. Rädslan över att det ska hända ens barn något är överväldigande och blotta tanken på att det skulle kunna hända något med vår Melker får ögonen att tåras.
Det faktum att ni inte fått något stöd efter händelserna kring Theos födelse är upprörande. Ni ska inte behöva hantera detta på egen hand. Det är också viktigt att någon ställs till svars och jag beundrar er att ni orkat ta tag i den biten.
Till sist: en uppmaning. Var inte rädd att söka hjälp för att bearbeta dina/era känslor. Det om något tycker jag att ni kan kräva.
Många kramar
Men hallå det är ju din blogg och det är klart att du ska och får skriva om sånt här! Det är ju sånt läsarna finns här för, för att peppa. :)
Hur är det har ni ringt till sjukhuset och bett att få prata med någon som var emd om allt det jobbiga. Om ni orkar så är det kanske värt det. Ibland så tror nog vårdpersonal att problemen försvinner när patienterna lämnar sjukhuset…
Ovh inför eventuellt syskon så är det ju jätteviktigt att ni och du får prata om förlossningen och tiden efter med någon. Hos oss har vi auroragrupper dit man kan gå under graviditeten och prata med en barnmorska från förlossningsavdelningen. Även om man inte är förlossningsrädd i bemärkelsen rädd för att föda utan rädd för det som ev kan hända ens barn så tycker jag att man gå igenom sådana här erfarenheter.
Stor kram
soffan: Tack, och visst känner man sig maktlös!
bodil: Ja den här oron som kommer med föräldraskapet är verkligen tuff! Samtidigt som det är härligt att känna en sådan STOR kärlek för någon. Tack för dina råd. Blir vi sugna på fler barn måste vi ju söka upp någon, framförallt för att bli garanterade snitt.
eline: Tack för att du peppar :)
johanna: Vi var ju på efterbesök där vi fick prata med en läkare. Tror jag har skrivit ett inlägg om det. Det var inte alls kul och man kände sig mer nedstämt efter det. Och efter allt som har hänt har man ju tappat förtroendet för avdelningen. Så ska vi be om hjälp kommer vi nog vända oss någon annanstans. Men som sagt, ska vi skaffa fler barn måste vi ju ta tag i det. Tack för den stora kramen :)
Men lilla gumman, be inte om ursäkt! Det är ju det som är så skönt med en blogg, man kan få feedback både på glädjeämnen och sorg.
Jag känner igen mig i det du skriver, Max var jättesjuk när han föddes, men är nu ett pigg och frisk krabat. Men minnena blir nästan bara jobbigare och jobbigare… Kramar på dig
Nu har jag läst igenom flera månader med Isainlägg och berättelsen om Theos tuffa start i livet. Kan inte annat än konstatera att den där läkaren borde gå en kurs i människobemötande. Jag ska snart ut i vården och jobba och skäms lite över hur pantade vissa av mina sk. arbetskamrater är. Hoppas att du får ett bättre bemötande om det blir fler sötnosar.
Sådana här inlägg ska du inte be om ursäkt för, aldrig i livet! Här delar vi inte bara glädje, utan annat också.
Det du har varit med om, ska man inte bära på alldeles själv, man måste få sätta ord på det emellanåt också.
Det låter verkligen tråkigt alltihopa, och att du inte fick bearbeta det som hände efteråt måste ju vara snudd på tjänstefel av personalen där. Du är så stark som står på dig, heja Isa!!
Jag minns efter mitt katastrofsnitt, hur jag ganska snart därpå fick en tid hos en läkare, för att vi skulle prata om vad som hade hänt, och hur jag hade upplevt det. Och den tiden bad jag inte själv om (vem orkar det i allt kaos?), utan det var praxis sa dom. Jag önskar att alla landsting kunde förstå vikten av bearbetning efteråt, det går inte att mäta i pengar.
Du borde begära att få träffa någon nu istället, bättre sent än aldrig?
Kram!!
Det där borde ni verkligen få ngn slags uppföljning för tycker jag, det är ju ngt som väcker otroligt mkt tankar antar jag.. Förresten vore inte kakeldesign, som jag skrivit om på min blogg, ngt för dig.. De söker kreatörer och du är ju jätteduktig, [bara en tanke]..
Hej! Det det ni gick igenom är en jobbig situation och att ni inte har fått något stöd låter inte alls okej. Om jag skulle vara i din/er situation så skulle jag försöka att få en hjälpen så snart som möjligt. För når något sådant ligger och gror har det en tendens att bli så att man inte vill riskera att det händer igen. Dvs inget syskon till Theo. Vi människor fungerar så tyvärr. Starka och jobbiga upplevelser måste man få hjälp med och prata av sig av. Jag tycker att det är kanon att du gör det här på bloggen, för då får du ut vad du tycker och känner. Ventilera lite, men försök att få hjälp. Det anses dock att vara svagt och fult att söka hjälp i dagens samhälle, jag ser det tvärtom. Att de är de starka som gör det, som vill ha hjälp at reda ut det hela och sina funderingar.
Ta hand om dig! Kramar, Angelica
alla: Jag blir så glad över era uppmuntrande och fina kommentarer! TACK! Jag är säker på att vi en dag kommer att bli sugen på en till Theo (även om det känns avlägset just nu) och då ska vi definitivt vända oss någonstans. Att gå och oroa sig i nio månader låter inte sunt. Och jag vet att det är fler med mig som varit med om förlossningar som inte varit ”a-förlossningar” och som fått se sina barn sjuka, det känns bra se att ni tagit er vidare och några av er skaffat fler barn. Än en gång, en stor kram och tack till er alla!