www.isa.nu/blog

Så var julen över, med blandade känslor. På ett sätt är det jätteskönt att den är över och att man kan pusta ut och varva ner. Men lite vemodigt är det ju också. Vi kommer nog hålla julgranen framme några dagar extra.

Theo fick en julklapp redan kvällen innan, vi råkade peta till en av klapparna och den började tjuta, blinka och vibrera. Han blev alldeles wild and crazy och det var uteslutet att sätta tillbaka den under granen. Sen var det svårt att få honom lägga sig där han satt och viftade med armarna och hoppade till sin nya Super Racer Motor-makapär.

Snön smälte dagen innan julafton. Men på julaftonsmorgon när vi kikade ut låg där ett lagomt tjockt lager över all gråighet och det var nog den bästa julklappen på hela dagen. Vi vaknade långt innan Theo. När han äntligen tjöt till studsade vi båda ur sängen, ryckte upp honom och rusade till julgranen för att öppna klapparna. Han såg rätt förvånad ut över alla nya makapärer som landade på vardagsrumsgolvet, och inte minst den enorma pappershögen som var minst lika kul. Sen hade mormor och morfar lagt en julklapp i renarnas kälke ute på altanen och farmor och farfar hade fyllt strumporna ovan öppen spisen med små klappar. Och Theo var i lyckorus. Han satt och gapade och pillade och tjöt och sa sina ”mä mä mä!” i timmar, med pekfingret utspänt i vanlig ordning.

Sedan bar det iväg för traditionell jullunch hos gammelmormor och morfar. Den där omeletten med gräddstuvade champinjoner hade jag längtat efter i veckor, och jag förträngde allt vad viktklubb och kalorier heter. Skoja att hakan hamnade i gröttallriken när gammelmorfar under julklappsutdelningen kör ut en stor eluppladdningsbar polismotorcykel ur sovrummet. En åt Theo och en åt kusinen Tim. Och så en superhäftig trampbil åt äldsta kusinen Tilda. Det blir en farlig sommar, och jag är glad vi byggde det där höga staketet runt gården ifjol.

Sedan bar det iväg till farmor och farfar. Där kom tomten och hälsade på. Theo var inte alls rädd utan vinkade förväntansfullt åt tomten genom vardagsrumsfönstret och vred sig sedan som en ål för att snärja tomtens lurviga skägg. Vi proppade i oss ännu mer mat, knäck, glögg och janssons för att sedan ge oss av till nästa anhalt; mormor och morfar.

Det luktade oxfilé och potatisgratäng när vi öppnade dörren till mormor och morfar. Bordet var dukat även för oss. Vi befann oss i stoppade-korv-stadiet och kväljningskänslorna var nära. Vi sa ett bestämt Nej. Ändå åkte en stort portion panna cotta ner en timme senare. Promenaden hem senare i väldigt trånga ytterjackor var välbehövlig.

Jag återkommer imorgon med fortsatt dokumentation om helgen.
Hoppas ni alla har haft en jättetrevlig jul!

Dagen före dagen före dopparedagen. Theo tog sovmorgon till halv nio. Skönt. Själv vaknade jag nog en timma innan, så jag låg och berrade tårna och kopplade av som man sällan har tid för nu mer. Sen sprang vi ner och pillade på julgranspollorna i den stora barnovänliga granen. Theo är i pekaperioden just nu. Pekfingret är alltid utspänd. Men han blev något förvirrad när vi stod där framför de många små lamporna i julgranen. Fingret for upp och ner och cirkulerade runt i luften. Sedan landade det i mungipan och han la huvudet lite på sned. Vilken tokig grej.

Sen måste jag ju skryta lite också. Theo har avancerat rejält i framfart. Har trippat runt och tagit mer än tio stapplande steg, på eget bevåg och flera gånger om ikväöö. Alltid med ett brett leende på läpparna. Heja!

Nu tar jag ett litet juluppehåll på bloggen. Och får med det önska er alla en riktigt God Jul!

Det har varit ett par kaotiska veckor minsann. Men nu är alla Isa Form-paket skickade. Alla de egna paketen är inslagna. Julkorten är postade. Julgran(ar)na är klädda. Huset är (nästintill) välstädat. Och jul-outfiten är utsedd (alltid samma vånda). Pust. Tänk om man hade haft julskinka och gravlax på det? Tur att man fortfarande hör till den yngre generationen som får komma till serverat julbord hos underbara släktkockar. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli den där med julskinka i ugnen? Ser framför mig hur jag revolterar och ringer en cateringfirma istället. Eller gör spansk tapas och pizza med Mamma Scans köttbullar på. Det får tiden utvisa. Hursomhelst, nu kan man andas ut och börja nedräkningen.

En glimt av Familjen Sällström/Normans julkort

Den stora frågan inför söndagen; vem ska vara jultomte? Morfar anser att han gjort sin tomteplikt. Han har ju i 29 år nu kilat iväg till kiosken för att köpa kvällstidningen. Och suttit där och svettats och kliat sig i skägget. Jag köper hans argument. Och gammelmorfar har nog svårt att läsa genom skägglurvet på tomtemasken, så han slipper.

David är inte heller pigg på att vara tomte. Hans argument är att det är Theos första jul, och då har han dispans. Själv har jag varit tomte en gång, det var precis när jag avslöjat bluffen och dragit av farbror Tomte lösskägget. Min faster övertalade mig att dra på mig den stora tomtemasken. Jag gjorde det bra men med vånda. Aldrig mer, har jag sagt.

Och ett år hyrde min faster en jultomte. Släktskaran satt som fågelholkar när han steg in genom dörren. Det var uteslutningsmetoden, och när alla var räknade började folk bli misstänksamma, vem är han egentligen?

Vi får se hur det blir på söndag. Men jag gissar att vi kommer att kräva att morfar snällt går och köper tidningen igen. Han gör det så bra. Hur gör alla ni andra?

Julgran med gnistrande belysning och silverglänslande julkulor (eller poller – som vi säger här uppe) + nyfiken tokpillrig tiomånaderskille. Kan det sluta i annat än katastrof? Vi har i alla fall hittat en lösning på det hela. Och det är denna julgran som vi köpte till vår allra första lägenhet. Och är den inte smart och på perfekt avstånd från pillriga fingrar? Skulle den mot förmodan ramla ner om Theo får för sig att köra skakningsmetoden så har vi bara hängt pappstjärnor i den.

Självklart ska vi även ha den riktiga Kalle Anka-julgranen med julklappar även i år. Men den ska ställas i barnovänliga vardagsrummet med stengolv på bottenvåningen vid öppenspisen. Där håller vi bara hus på kvällarna och Theo får aldrig krypa runt där utan uppsikt. Självklart ska han få avnjuta den han också, men på betryggande avstånd.

Min dåliga syn ställer till det. Ofta när jag går på stan och ser någon vifta och tjoa glatt, svarar jag med en nervös hälsning och en vink till den suddiga människan några meter bort. Sen visar det sig att det inte alls var till mig personen vinkade, utan till kvinnan bakom. Det händer hela tiden. Och det leder att jag slutar vinka och hälsa på folk, även de jag känner, eftersom jag borrar ner blicken i barnvagnen eller låtsas att telefonen ringer för att förebygga pinsamheter. Eller letar efter något i handväskan. Eller drar upp eller ner dragkedjan på jackan. Eller ordnar till Theos mössa. Eller vänder mig om förbryllat som om jag letar efter någon. Äh. Jag måste nog boka tid hos optikern snart.