www.isa.nu/blog

Snart tio månader och cirka nio pannor tung. Fyller storlek 74 och passar utmärkt i turkost och brunt, mammas favoritfärger. Håret kappväxer, speciellt baktill, och morgonfrillan börjar påminna om min. Sen är han alltid charmigt rosig om kinderna.

Theo är fortfarande en liten razerkille. Nu med blåmärken på knäna av upptäcksfärder efter stengolven. Fort går det fram, men ofta stannar han till, sätter sig på rumpan och filosoferar en stund. Ibland lägger han sig ner platt på golvet, med ena kinden lutad över armen, som för att samla energi en stund. Sedan bär det iväg, ofta samtidigt som han skrattar på inandning. Det låter jättelustigt. Han går ganska stadigt nu genom att bara hålla i sig med ena handen. Vill ständigt gå runt allting, ofta tuggar han på bordskanten samtidigt som han cirrkulerar runt den. Och klättra på saker är jätteskoj, även om det ofta slutar i krokodiltårar.

Favoritstället här hemma är sovrummet, där han inte får vara. Han lyckas alltid se om vi råkat lämna dörren på glänt. Det är nämligen enda rummet där vi inte barnsäkrat; blomkrukor på golvet, ostadiga sängbord, lampsladdar som inte är monterade i väggen osv. Och plötsligt är han där, och vi hör ett förtjust glädjeyl när han står och pillar på Davids förlovningsring som ligger på nattduksbordet. Det andra favoritstället är tälten bredvid teven. Han slänger sig in bland alla fluffiga kuddar och väntar att vi ska killa honom på magen. Köket är urtrist. Han blir nog inte kock som sin pappa. Så fort vi går in i köket blir han missbelåten, gnäller och drar oss i byxbenen. Vi studsar runt där med kastruller på huvudet och spelar trummor med slevarna, men förgäves.

Mamma och pappa säger han mest hela tiden. Mä Mä Mä (men), Dääää (där), Häää (hej), Ajaj, Ampa (apa och lampa) och Grrr (?). Han har mycket konstiga ljud för sig, ofta far han med tungan fram och tillbaka i munnen och spexar. Han gör också smackljud med läpparna hela tiden och vinkar baklänges till alla och allting. Pekar med pekfingret gör han också ibland, men oftast med hela handen. Jag tror han är ett chefsämne.

Det enda som tjorvar just nu är maten. Mat är skitttrist och äckligt. Theo fäktar med armarna och gnäller med stängd mun. ”Nänänänä” säger han och skakar bestämt på huvudet allt han orkar. Vi svettas och svettas, sjunger och trallar, gurglar i vattenglas och gör tittutlekar för att distrahera honom. Det är alltid kämpigast vid lunchen då jag är ensam, annars när vi är två går det bättre. Då brukar David hoppa omkring med ljusstakar på huvudet, dansa och göra konstiga ljud och rörelser. Då kan det slinka in någon sked eller två.

Sover gör han fortfarande bra. Vi har läst boken om Fjärilen i fem månader nu. Vi försöker byta eftersom vi själva är så kräkless den, men då somnar han inte lika bra har vi upptäckt. Vi släcker sedan lampan och lämnar rummet. Ibland tjorvar han lite, men det är inte ofta. Sen sover han ofta till 6-7 och vill äta välling. Och slumrar igen för att sova någon timme till, ibland ändå till 9. Vi är grymt bortskämda just nu.

När Theo somnar brukar vi ofta göra upp en eld i öppen spisen och belägra sofforna framför teven. Det är så lungt och tyst. Nästan för lungt. Efter någon timme brukar någon av oss alltid säga att vi längtar efter honom. Det brukar jag alltid försöka minnas under stunder på dagen då han är gnällig och man är stressad och maten flyger över hela vardagsrummet. Tänk vad man är lyckligt lottad som har honom.