www.isa.nu/blog

isa, formgivare
Gå till webbshoppen

Arkiv för 2006

Idolabstinens


Ikväll råder idolabstinens. Huu.. vad gör man nu? Vi har laddat med hyrfilmer och julmust för att dämpa ångesten. Förmodligen lär vi båda somna på soffan, man måste ju hålla på traditionerna. Sen måste vi ju samla krafter inför morgondagens bravader. Renarna med kälken och blink-blink-belysningen ska ställas på gården, fler stjärnor ska upp i fönsterna, tomtar ska fram och julkorten ska sättas i kuvert. David har varit krasslig så vi ligger efter.
Förresten. Theo har sagt katt och mjau idag. Jag är konfunderad. Jag som är rädd för katter? Jag tror nog David varit i farten, inte är det då jag.

Strålande jul?

Och så kom snön till slut. Jag tjohade, sjöng ”jag ser det snöar” och hoppade av glädje. Theo satte sina kladdiga fingrar på rutan och det riktigt gnistrade i hans stora blå ögon.

Sen skulle jag på posten med två stora kassar rullar. Låset hade frusit såklart. Jag suckade lite lätt och fick krypa in bakvägen när Theos barnstol hindrade mig från passagerarsidan. När jag väl var på plats kom jag på att jag hade glömt skrapa rutorna. Så jag tryckte allt jag orkade på bildörren men den fick inte upp, så det var bara krypa ut samma väg igen. Suckade högljutt. Och fingervantarna hade jag ju glömt inne såklart. När jag drog i de fastfrusna vindrutetorkarna svor jag nog så högt att grannen hörde mig. För att inte säga under turen in till stan när rutorna immade igen och jag fick torka rutan med senaste numret av Mama. Då var ramsorna ännu högre. När en jullåt med Uno Sveningsson började spelas på radio, mitt under en hysterisk bilkö utanför Coop för att två tanter bestämt sig för att prata gamla minnen mitt på övergångstället så brast det för mig, och jag sa nog så många fula ord att tomten stryker mig från årets julklappslista.

Projekt Julplåtning

Det har blivit en vånda de senaste åren. Varje år försöker man överträffa sig själv. Men i år tänkte jag göra det lätt för mig. Nu har vi ju Theo. En bild på honom och sen är det bara slicka kuverten. Men ack så fel fel fel jag hade. Projekt julplåtning var inte lätt. Givetvis fick jag ju någon fix idé om att göra en alldeles speciell julmössa till honom. Hittade en julgranstrut på Coop och tillverkade en mössa med gummiband. Hundrasjutton bilder senare hade jag tagit TVÅ skarpa bilder där inte Theos hand var i vägen, där han inte dragit av sig den tjusiga mössan och satt den i munnen, där han inte gallskrek för att han inte fick sätta mössan i munnen, där han inte gnagde på handen, där han inte slet sig i öronen eller flängde iväg till någon liten lampsladd på andra sidan vardagsrummet. Och jag svettades och var ARG. Inte på Theo förstås, men på David. ALLT var hans fel. Han lyckades inte distrahera Theo nog, han spexade inte tillräckligt för att få honom att skratta, han var i vägen. Pust. När batterilampan började blinka gav jag upp.

En av de två skarpa bilderna. Den andra med en gladare Theo blev årets julkort.

Tankar

Igår fick vi återigen papper från HSAN, dit vi anmält händelserna kring Theos födelse. Det går en rysning genom kroppen varje gång. Det är som om man är tillbaka på Sunderbyn, sitter där i det stora rummet, med alla maskiner som piper och skramlar, och håller ett krampaktigt tag om den lilla handen på den lille killen som kämpar så tappert för att andas. Jag tror inte vår anmälan går igenom. Men Theo förtjänar att vi gör det här, även om det är jobbigt blicka tillbaka. Igår var en sån där kväll då allt sköljde över mig igen, det klumpade sig rejält i halsen och det gick bara inte att sova. Det är nästan så att det blir värre med tiden, kanske för att man byggt upp en sån där kärlek man aldrig trodde fanns för honom. Och så funderar man över ifall man vågar skaffa fler barn. Hur kommer det kännas att sätta sig i bilen och styra mot Sunderby sjukhus? Igen. Det där pirret man hade den där natten innan Theo blir väl ersatt med en lamslagen rädsla. Jag känner mig lite besviken också på att man inte fått någon slags uppföljning, att ingen ringt oss och backat upp oss och erbjudit oss något slags kontinuerligt eftersnack. Även om Theo är frisk och pigg nu, så har man ju verkligen varit med om ett trauma så jag tror det hade varit skönt.

Vilken tur då att jag har bloggen där jag får prata av mig lite. Förlåt att jag belastar er med mina jobbiga tankar. Så här tidigt på morgonkvisten dessutom. Och i det här trista vädret. Kanske inte konstigt man blir lite deppad.

Lucka fem…

..hos Living by c&w innehåller också en present från Isa Form. Delta i utlottningen om motivet Vintergrannar.

En ego-tripp :-)

Tidningen Familj, december 2006;
Grafiska mattavlor till småttingarna.
Illustratören och formgivaren Isabelle Norman ritar 50-tals inspirerade grafiska illustrationer med barn, mat- och inredningsmotiv. Hennes bilder är efterfrågade och omtalade framför allt i bloggvärlden. Vid sidan av tecknandet ägnar hon nämligen sin mammaledighet åt att blogga flitigt. Isabelles illustrationer kan fås med dina barns namn och med personlig text på. Matfickan är en kul idé med en stor plastficka med 20 bilder på illustrerade frukter, grönsaker och allt som hör matlagning till, som Isabelle hoppas ska uppmuntra intresset för mat.

Klart som korvspad


Vänster bild visar hallen som ska tapetseras och få en spotlightskena i taket. Till höger en bild på den fiffiga vägganordning av fläktrör (!) att förvara alla papprör i. .

Efter många OM och MEN är nu arbetsrummet/ateljéen/hobbyrummet klart. Jag skulle gärna bjuda in er alla, åtminstone visa er några bilder. Men när lokalen är i källaren och aldrig får det där uppskattade dagsljuset är den inte lättfotad precis. Och jag inser att varken jag eller min kamera klarar av uppdraget. Jag skulle kunna be David slänga den strålkastare över axeln som han använder när han snickrar och har sig. Men jag vet inte om jag törs, sist blev tapeten på väggen bakom lite överhettad. Nä, jag tror vi låter blir det där. Men jag ska göra ett nytt försök, någon gång.

www.isa.nu/blog is proudly powered by WordPress
Entries (RSS) and Comments (RSS).