Idag kom brevet från HSAN. Vår anmälan om händelserna runt Theos födelse blev avslagen. Jahapp. Men vi är inte förvånade, har hela vägen sett att man vill hålla varandra om ryggen. Det sticker till i hjärtgropen eftersom man än en gång förflyttas tillbaka till allt som hände för ett år sedan. Sunda förnuftet säger att dom agerade fel. Att ge mig morfin för att sova efter vattenavgång med riktigt nedbajsat fostervatten. Låta Theo ligga i det i timmar. Det och flera andra händelser efteråt får oss att starkt tvivla på sjukvården. Vi var ju aldrig ute efter att peka ut någon. Vi ville bara att man skulle vara mer uppmärksam på liknande händelser i framtiden så inte fler nykläckta måste spendera första veckorna i livet under pipande bevakning på intensiven. Kanske gör alla inblandade det i alla fall? Men nu sätter vi punkt. Kanske kan vi lämna det hela bakom oss nu. Vi gjorde ett försök och det känns bra att kunna säga det till Theo om han någon gång undrar.
Publicerad: 2007/01/31
Bra att ni gjorde ett försök i alla fall. Det gjorde inte jag. När jag väntade min som så gick jag över tiden väldigt länge, till sist la jag mig ner och grät hysteriskt för att få bli igångsatt…då hade det gått 17 dagar. Det var ingen fara sa de..jag kunde egentligen vänta några dagar till.
Men sen sattes förlossningen igång och det visade sig att det fanns alldeles för lite fostervatten på grund av att jag gått över så länge. Sonen klämdes, hjärtljuden fötsvann och det blev katastroffsnitt…allt slutade lyckligt men det var en otroligt traumatisk upplevelse som lätt hade kunnat undvikas…Det satte spår i en.
håller med, bra att ni anmälde. Synd att sjukvården är som den är.. Tråkigt men på samma sätt skönt att sätta punkt.
Stor kram till er!
håller med, bra att ni anmälde. Synd att sjukvården är som den är.. Tråkigt men på samma sätt skönt att sätta punkt.
Stor kram till er!
Gud vad dåligt av dem…. De mörkar förmodligen för att som du säger hålla varandra om ryggen. Bara det du skriver här angående händelsen låter ju helt sjukt, trots att jag inte är utbildad inom sjukvården.
Hoppas du ändå känner att du fått lite ”closure” gumman.
anna: Usch vad jobbigt. Tänk vad många vi är som råkat ut för klantigheter i vården. Och som du säger, det sätter verkligen spår i en. Jag kan ibland till och med bli arg på mammor som berättar solskenshistorier om sina förlossningar, eftersom jag tycker det är så orättvist att just Theo fick det så jobbigt. Dumt att känna så, men man kan inte hjälpa det. Hoppas ni har fått hjälp att bearbeta det hela i alla fall. Jag tror man har något år på sig att anmäla också, så det kanske inte är för sent än för dig, om du orkar?
Isa: En stor kram till dig också och snart ettåringen!!
lena: Visst är det knepigt? Man blir ju inte sugen på att våga gå igenom det igen, precis. Hoppas nu du inte blir nervös av mina ständiga påminnelser om detta. Det kommer gå kanonbra för er, var precis inne och kikade på den hemysiga magen :-)
Nejdå, har inte fått stora skälvan inför förlossningen överlag än och jag har faktiskt ett stort förtroende för min barnmorska som jag går hos redan nu och de andra som jobbar där. Jag är mer nojig över om det kommer vara mycket folk där, om det kommer kännas jobbigt att fläka upp hela sig osv. Hua!
Förstår att det inte kan kännas så kul att bli gravid igen efter en sån pärs, även om du kanske får en till mini-Theo på köpet ;) När jag mådde som värst i början så tyckte jag att jag hade gjort världens misstag, haha! Så jag är världens ynkigaste. :)
lena: Jag kände precis som du, och vet du – man tänker inte på det en sekund. Det var hur många som helst i mitt rum när jag kämpade med värkarna, och jag brydde mig inte ett skavtt – jag som är så pryd. Däremot höll jag hårt i avid, han fick ABSOLUT inte kika :)