För ett år sedan såg vi några av delfinalerna av melodifestivalen i ett litet kök på barnintensiven. Där satt vi som några stackare med inplastade torra kvällsmackor i lammskinnstofflor. Och vi rusade var femte minut för att titta till Theo som låg 15 meter bort i sitt rum med öppen kuvös. Det pep och skramlade hela tiden där i korridoren från alla maskiner. Och man inbillade sig alltid att det var just hans maskin som pep, så man rusade dit för att kolla att alla värden på maskinerna var som de skulle. Och så att grimman inte åkt ur näsan. Sen hade man ju inte lärt känna hans gråt ännu, så man trodde alltid det var han som var ledsen när man hörde hysteriska skrik, och man sprang åter igen för att kolla till honom.
Jag minns hur vi då sa; tänk om vi kunde spola fram tiden ett år. Att vi kunde få vara hemma allihopa. Friska. Bre ut oss i var sin soffa och hamstra popcorn till melodifestivalen, med vetskapen att Theo tryggt sover här hemma i sin säng på övervåningen. Och nu har det gått ett år, och allt det är verklighet. Man inser hur lätt vardagen kommer över en. Hur lätt man tar allt för givet. Det är nog viktigt reflektera över det ibland tror jag.
Jo förresten *harklar mig*, heja Marie Lindberg!
Publicerad: 2007/02/10
Ja, visst är det lätt att ta vardagen för givet och glömma hur tacksam man faktiskt borde vara för stort och smått…
Det är helt underbart att veta hur bra det gått för eran lille kille. Härligt att få se en bild med lite mamman som skymtar fram också ;-)
Vad härligt att det blev så också, nu ett år senare!!
Thea
Theasrum
Ja, vardagen kommer emellan allt för lätt. Men då är det viktigt att stanna upp och reflektera, precis som du gör.
Och vad skönt att allt gått bra och att Theo är trygg och frisk nu!!
Det är ju så konstigt att livet går himla fort. När jag och Petter blev ihop var liam två, nu ska han börja storskolan till hösten ( ETTAN!!!). Det är som du säger, man måste stanna och reflektera ibland… Du, kan ni inte tipsa om mer mat, jag och Petter löööööves receptet med räkor och körsbärstomater och vitlök och det. Kram på er. ( visst är det konstigt förresten att vi aldrig ser varandra någonstans? var handlar ni? piteå är ju en liten myrstad…)
sandra: Ja visst är det! Och det är verkligen tur att jag bara ”skymtar” fram. Hujja!
Thea: Riktigt härligt! :)
babyornot: Precis. Man ska leva i nuyet och vara glad för det man har. Så är det :)
ewa: Kusligt va. Smäller bara till så har man väl blivit tant :) Vad kul att ni gillar räkreceptet, det är kalasgott!!! Jag har ett till i samma anda: där wokar man små laxbitar i lite olja, sedan sätter man över peppar, en massa salt och en hel påse färsk spenat. Under tiden marinerar man hackade tomater och rödlök i balsamvinäger och olivolja som man häller över alltihop. Sedan rostade solroskärnor på det. Och kokt potatis. Du får tacka morsan, hon är en fena på goda recept :) Och jag håller med, det är nog lite av ett pitesyndrom att man aldrig stöter på varann! Vi handlar på Ica Supermarket, by the way :-)
Ohh jag blir alldeles rörd!
Mumma! Och jag som har köpt lax idag!!! HURRA! Tack. Och tack mamma keramix!
…och förresten, jag har blivit tant. men det är ganska skönt…
en tillbakablick då och då är nog ingen dum idé. Livet ter sig himmelens rikt då.
Jag har fällt många tårar över att vi inte fått barn så lätt som vi skulle ha önskat, men idag sitter vi här med två friska underbara pojkar!
Man ska inte ta allt för givet, bara för att vardagslunken smyger sig på. Ett klokt inlägg, och vad pytteliten han var på bilden er Theo. Vilken härlig schlagertid ni har denna säsong minsann :)
emelie: :-)
ewa: Jag tillhöra också den skaran faktiskt. Jag är mobbad på jobbet för jag är så lillgammal :-)
saravillfara: Ja tänk vad mycket man har att vara glad för!! Det ska man komma ihåg de stunder man deppar över extrakilon eller hemmastök. Och visst är han kolosalt liten på bilden, konstigt att en lite människa kan bli så stor på ett år!! Kramar!