Theo är fullkomligt besatt av jultomten. Och då överdriver jag inte. Det första han säger när jag hämtar honom på morgonen är ”doood duuuul” (god jul). Sen ska han spatsera runt i vardagsrummet och kolla in alla utplacerade tomtar i varierande storlek, sjungandes ”pip, pap, pip, pap, pippepippepapp” (tipp tapp-låten). Julkalendern är en hit. Även om han kryper upp hos mig och håller mig hårt i handen när den mörkröstade Svensson-svensson-tomten dyker upp i rutan.
Idag var vi ute och åkte pulka när vi fick se en äldre dam i julröd kappa komma gåendes efter vägen. ”Tomte!!” utbrister Theo. ”Njaa Theo, det är nog bara en tant som är ute och går, eller så är det tomtenissan”, svarar jag. Men när tanten närmar sig hör jag hur han ändå upprepar ”Mä? Titta tomte!”. Så jag vänder mig om och får omedelbart en nervös klump i magen. Kom ihåg när jag själv var liten, och mamma hejdade mig från att peka på människor som såg lite annorlunda ut. Nu var min stund inne. Tanten hade ju skägg. Riktigt svartlurvigt skägg. Nästan som morfar. Oj oj oj, tänkte jag, bara han inte säger någonting. Men inte ett pip från Theo, som satt där med snoret rinnande ner mot den vidöppna munnen. När hon precis passerat oss och jag nästan hade pustat ut hör jag ett högt ”kägg kägg kääääggg!!!!!” nerifrån pulkan.
Sent igår kväll ritade jag klart den nya 
