Hej! Jag heter Isabelle Norman Sällström. Men kallas för Isa. Är en formgivare och illustratör från Piteå. Inredningsnörd. Sushikär. Rätt klantig, rätt ofta. Kan inte leva utan musik och min familj. Bor växelvis i vår funkisvilla i Piteå och vår stuga i jävre med David, Theo, Eddie och besten Bosse.
Förutom formbutiken så frilansar jag som formgivare och illustratör. Kolla gärna mitt portfolio! Kanske har du ett roligt uppdrag till mig?
Fick ett tips för ett par veckor sedan om att göra ett Familjeträd. Ett träd där man kan skriva ner namnen på alla i sin familj, hur stor och (o)komplicerad den än är. Trädet har 14 blad som man kan fylla i med namn. De blad som lämnas blanka blir i en lite dovare färg. Finns i flera olika färgkombinationer.
Jag lottar ut två stycken familjeträd i storlek 30×40 cm, värde 370:- med frakt. Lämna ett meddelande till det här inlägget med en motivering om varför just du ska vinna senast kl 12 den 2 januari. Du behöver inte ha en blogg för att tävla. Men kika in här på fredag eftermiddag för att se om du vunnit, jag ber vinnarna kontakta mig senare med adress.
Här med vår familjekonstellation i lila (vinnaren väljer vilken färg den vill). Klicka på bilden för att se i större storlek.
Här kommer den sedvanliga årssammanfattningen som blivit lite av en tradtion.
ÅRETS HAPPENING (SKRÄLL):Jag blev utnämnd årets nyföretagare i Piteå! Fatta vad häftigt! David spelade in tacktalet och jag var i ett euforiskt tillstånd och fnissade mig igenom alla frågor. Jag hade ju visserligen druckit champange innan. Den fina pokalen kommer alltid ha en hedersplats här hemma.
ÅRETS PROJEKT: En omfattande renovering av badrum, bastu, tvättstuga och lekrum. Och så fint det blev till slut efter alla våndor (läs årets slit). Badrummet lär nog alltid förbli mitt favoritrum här hemma (tvätta blev genast mycket roligare, men lär nog aldrig toppa listan ändå)
ÅRETS LÅT: Fire on the mountain med Asa
ÅRETS RESA: Rethymnonresan i september. Det vad ju sju år sedan sist så jag måste säga att vi förtjänade denna resa. Och jag längtar redan tillbaka. Vi planerar och hoppas på en till tripp nästa höst.
ÅRETS SLIT: Att komma igen efter vattenskadan. Det kändes riktigt surt. Stora delar av nedervåningen var belägrad under nästan ett år. Och sen en dränering mitt i allt. Slitigt nånting. Jag förstår inte hur david orkade, det var tur att svärfar och pappa fanns till hands. Och att man kan hyra en cementblandare för en flaska whiskey.
ÅRETS PLAGG: Jeanskjolen. Jag har visst fyra stycken.
ÅRETS SKIVA: Även om jag är förbaskat less den nu så måste jag säga att Jason Mraz ”We sing, we dance, we steel things” nog spelats flest varv i år.
ÅRETS KÖP: Torktumlaren. Jag förstår inte hur vi klarat oss utan? Speciellt när Theo slutade med blöja och fem par byxor kunde avverkas per dag.
ÅRETS LYCKA: Som jag sa ifjol, Theo förtjänar alltid den här platsen. Visst, han är snart tre år och treårstrots är något vi sannerligen har fått pröva på. Men när han sover borta är det så kusligt tomt här hemma. Han är ett riktigt lyckopiller och vi är så glada som har honom i alla med och motgångar. Sen älskar jag fortfarande egenföretagandet och allt det innebär. Hoppas kunna fortsätta med Isa Form länge framöver.
ÅRETS SORG: Jag tänker och tänker. Men jag kommer inte på någonting. Jag hoppas hoppas jag kan säga samma sak nästa år.
ÅRETS FÖRÄNDRING: Det här börjar bli tjatigt. Men även årets förändring har med vårt nya badrum att göra. Jag har blivit en bastubadare, är inte det en förändring om någonting? Visserligen sitter jag på nedre sittbänk, men ändå! Jag visste väl att det rann finskt blod även i mina ådror.
ÅRETS FILM: Mamma Mia. Och ännu bättre blev den när vi strax därefter åkte till grekland, Gillar också spanska Barnhemmet, trots att det är en nagelbitare och jag egentligen inte törs se sånt.
ÅRETS ISA: Ja oj, vilken ska man välja. Kanske den där jag råkar skrämma grannpojkarna med att berätta vad man gör när man ammar, eller stockholmsresan som gick till världshistorien, eller när jag smällde igen bildörren i mitt eget ansikte? Svårt.
KOMMANDE ÅRS FÖRHOPPNING: Jag hoppas att Isa Form is still going strong. Jag hoppas att takbygget vi planerar i vår kommer gå som smort. Men mest av allt hoppas jag alla i vår närhet fortsätter hålla sig friska och krya. Och så fred på jorden, förstås.
Här är lite detaljbilder från nya favoritrummet. Stolen är från Ikea, kuddar, ljusstakar och huvud (?) från Indiska, tavlan som hänger ovanför toalettstolen är motivet Parant fast tryckt på canvas i storlek 40×60 cm. Alla detaljer i badrummet fotade jag inte, bland annat den blå degbunke som fått agera bastuhink tills den investeringen är gjord.
Vi vrider på dygnet, tömmer chokladaskar, äter julrester och avverkar film efter film. Träffar släkt och vänner, spelar spel och äter ännu mer choklad. Theo är i lyckorus över alla nya leksaker. Många är tyvärr i pratande eller sjungande slag. Och jag måste erkänna att jag är lite less på den enligt Theo omåttligt populära traktorn som säger ”Let’s build something”. Jag ber till gud om han finns att batteriet tar slut snart.
Idag har vi varit på stan på jakt efter en födelsedagspresent till min pappa som fyller 55. Lite otajmat fylla år så här strax efter jul, visst är det? Jakten efter en födelsedagspresent är nästan omöjlig. Jag var in på teknikmagasinet och där tipsade dom mig att köpa honom ett avslappnade och klämvänligt kvinnobröst. Jag har skrattat så mycket åt detta att jag förmodligen förbränt alla chokladpraliner redan. Och pappa du får inget bröst – jag lovar.
Egentligen har jag inget vettigt att säga. Ville egentligen bara önska er alla en riktigt god fortsättning och ett gott nytt år!
Nyvaken och förväntansfull i julstass. Fast den tilltänkta slipsen blev det inte. Här bestämmer man själv. Och ser han inte ut lite som Björn Gustafsson? (Bild: isa)
Man läser om lågkonjuktur, varsel och konkurser varje morgon nu i lokaltidningen. Och det är ju inte svårt att känna sig lite låg. Det kryper så nära inpå. Även om man själv inte känner av den mycket än så är jag övertygad om att man kommer göra det. Men då tänker jag det hur materiella ting är fullkomligt oviktiga när man tänker efter. Allra viktigast är de människor som står en nära, att de fortfarande finns där. Här ett nytt motiv som lågkonjukturen gav inspiration till (och det väldigt sent igår kväll eftersom jag inte kunde sova och maken snarkade högljutt);
Maken är trots timmerstockar en av de personer jag absolut inte vill vara utan under grådassiga dagar. Med det önskar jag er en riktigt glad adventshelg! Här ska vi strax krypa ner till nedervåningen för att plöja igenom de fyra filmer som hyrts för helgen.
Sådärja, då har man pyntat granen. Eller jag ljuger lite, det smyggjorde vi redan för 1,5 vecka sedan. Jag sa ju att jag blivit alldeles julsjuk. Bollarna är ganska koncentrerade till nederdelen av trädet, av någon outgrundlig anledning.
