Jag måste bara skriva av mig lite. Läste precis morgontidningen. Och sån’t här gör att jag nog aldrig mer kommer våga skaffa barn igen. För det låter ju som vår historia. Skillnaden är att vi hade tur. Hur tar man som förälder sig igenom en sån sak?
För 1,5 år sedan ringde jag Sunderbyn för att höra om vi kunde få en garanti på ett snitt ifall vi någon gång vågade skaffa barn igen. Nej, jag måste bli gravid först. Och då brast det för mig i luren. Jag grinade som om jag vara tokig. En stund senare ringde en kvinna från Sunderbyn upp mig och tyckte jag skulle prata med en kurator, att det skulle vara skönt och ett sätt att bearbeta hela förloppet. Och visst, det tycker jag var en bra idé, ett steg ett. Kuratorn skulle ringa upp innan dagen var slut. Men ringde aldrig. Det var på något sätt droppen för mig. Och efter att ha hört av andra, som råkat ut för betydligt värre saker, och som aldrig fått någon uppföljning eller blivit erbjudna någon hjälp att bearbeta händelsen så vet jag inte vad jag ska säga.
Nu längtar vi inte efter fler barn. Vi är nöjda med en liten underbar Theo. Och det är klart att vår historia kan ha del i det hela. Jag har tappat allt förtroende för sjukvården. Och ändå vet jag att det finns enormt duktig personal, de på barnintensiven var helt underbara med Theo. Men men, så var det med det.
Publicerad: 2008/10/01
Hej ?:at. Jag tycker du och alla andra mammor är jättemodiga som genomgår en förlossning. Jag är jätteglad att jag har mina extrabarn för jag vill verkligen inte göra det. Jag känner stor respekt för er!
Vi har en gemensam bekant, kristina som fick gå igenom det här med samtal osv för att få sitt planerade kejsarsnitt, men det gick bra till slut. Jag tycker bara att det är så konstigt att man ska bli så ifrågasatt när man känner på det viset. Tusen kramar.
Jag gick 3 veckor över tiden, blev igångsatt och det slutade med ett akut kejsarsnitt. Jag är även operationssjuksköterksa och nu när vi planerar barn nr 2 så tänker jag inte ge mig – det skall snittas så det så. Det går att gråta och tjata sig till detta! DU har ju dessutom ”bevis” i din historia samt i artikeln du hänvisar dig till. Självklart kan du få snitt – anledningen till att man inte delar ut det ”till höger och vänster” är ju att det kostar så mycket mer….stå på dig! Annars får du komma ner till mig på västkusten – här går det :)
Jag försökte tjata mig till ett kejsarsnitt under min graviditet eftersom en förlossning fick mig att känns dödångest, men fick nej. Jag vet dock ATT det går OM man orkar psykist, vilket inte jag gjorde.
För några veckor googlade jag ordet katastrofsnitt och hittade på nåt vänster din förlossningsberättelse och jag grät när jag läste den. Jag förstår att du är rädd, har gått igenom lite samma sak med Lea, det slutade också med ett katastrofsnitt och jag kan redan nu säga att hon aldrig kommer få ett syskon eftersom vården inte på förhand ger en garanti för kejsarsnitt vid en eventuell andra graviditet. Mitt landsting är även väldigt restriktiva med att ge snitt, jag kommer aldrig våga bli gravid igen
Det jag vill komma fram till är att förstår lite av hur du känner och det är skit, rent ut sagt.
Kram
Hej Isa
jag fick akutsnitt med min förste son och efter det trodde jag aldrig att jag skullle våga föda igen.. jag mådde så dåligt efter akutsnittet (psykiskt, har jag förstått nu efteråt) jag blev oplanerat gravid igen och gick då på BB och hade något som kallas Auroa terapi under hela graviditeten och fick till slut välja om det skulle bli snitt eller vanligt. jag valde vanligt för jag hade kommit över min rädsla och vi kom överens om att man skulle avbryta mycket tidigare om det skulle bli ”samma” sak vi andra förlossningen.. jag är super nöjd och glad nu, det hjälpte mig att vi gick på samtalen verkligen, Kram
Sitter här med hjärtsnörp och klump i halsen.
Skickar en kram till dig även om vi inte känner varandra.
Jag har blivit oerhört rädd att föda nu efter min första förlossning. Många mammor säger att de gärna gör om det igen och att det trots allt är värt besväret. Det har jag aldrig sagt, och trots det blev jag gravid när min dotter var 3 månader gammal. Så nu kommer nästa bebis i februari och jag tänker ständigt på hur det kommer bli. Min barnmorska nämnde att det kanske blir snitt om min rädsla inte går över. Hon lovade även att jag skulle få tala med nån om det. Det komiska i det hela är att förlossningsläkaren som också är kurator skulle kontakta mig efter första förlossningens trauma, men icke har jag hört något. Jag är oerhört besviken eftersom jag bett om hjälp flera gånger men ändå blivit ignorerad. Visst, nu är det min eget ansvar att lösa det här när tiden börjar rinna ut, men jag tycker åtminstone de kunde ta tag i mitt problem nu när jag så snabbt blev gravid med nästa.
Jag skulle gärna säga att du inte skulle ge upp, men med min egen erfarenhet har jag tröttnat ganska rejält själv.
Jag blir så ARG, ARG, ARG!
Ring igen och skäll (eller gråt) ut dem. Såhär FÅR man inte behandla människor. Hjälp finns, och det tycker jag absolut att du ska kämpa mot. För gör du ingenting (även om det är skitjobbigt) så ”vinner” dom och du kommer fortsätta att må dåligt och kanske inte skaffa mer barn fast ni kanske visst vill.
Om du inte vill ringa så kan jag!, för nu har jag argmoln i magen.
KRAMEN!
Tina
Jag tror, att om du blir gravid kan du nog få ett kejsarsnitt, bara du ligger på som en dåre. Problemet är att man måste verka helt vrickad för att tas på allvar, men det är ju ett litet pris om man bara får som man vill. Min mor berättade om sin städerska på jobbet som haft x antal missfall, men ändå inte fick bli sjukskriven när hon först sista gången blev gravid (hon var kanske redan 40 år, ca, då). Hon förlorade givetvis det barnet, eftersom hon hade ett tungt jobb som städerska. Hade det varit jag, hade jag gått till varenda läkare i Sverige tills någon höll med mig, någon gör alltid det.
Förstår verkligen din rädsla… Faktum är att jag inte tycker att man brukar behöva kämpa så för ett snitt om man faktiskt har en bakgrund som verkligen gör att det är olämpligt att föda vaginalt, psykiskt sett. Vilket jag tror att du kanske har, med den läskiga historien med Theo. Många får godkända snitt, men det hörs det ju inte så mycket om, om du förstår vad jag menar. Jag hoppas du får hjälp att bearbeta din förlossning, oavsett om ni väljer syskon eller ej. Jag födde barn med akutsnitt för en månad sen, sonen var stor och det gick inte framåt, och vi har blivit erbjudna stödsamtal och det är ju så det SKA funka. Jag hoppas du vågar och orkar kontakta vården igen för det finns så många fina och duktiga personer, kanske speciellt inom förlossningsvården.
Skickar en stor kram!
De har inte rätt att neka dig snitt om du verkligen inte vill föda vaginalt och med din historia så borde det vara självklart. Förstår att du är livrädd gumsan, jag kommer ihåg när jag läste vad som hänt men jag hoppas att det tar dig på allvar för det såklart du inte ska försaka fler barn för att de är snittsnåla!
Som Lena skriver ovan så har de ingen rätt att vägra dig ett snitt (detta poängterade min förlossningsläkare, även om han lade till att de i normalfallet betraktar vaginala förlossningar som ett bättre alternativt). Problemet är att det i många fall krävs att man står på sig och inte viker en tum, i en situation där många känner sig tämligen utelämnade. Din räddsla förtjänar att tas på allvar! Kontakta läkaren igen, även om det känns motigt, du bör definitivt få de samtal som du behöver.
Ledsen att läsa ditt inlägg om din söta son :-( Tur han mår bra idag! Jag födde min dotter med s k planerat snitt (2 dagars varsel) då hon satt med rumpan i mitt bäcken. Hon fick ligga på neo 1 vecka efter det pga andningssvårigheter. Dock har de sagt till mig att jag får välja nästa gång jag ska föda huruvida jag vill göra ännu ett snitt. Jag har även läst att de inte får neka en det sen 1999 och en ny paragraf. Stå på dig! Kram Jenny
Hej!
Måste få bry mig lite. Som en som s a s ”är i vårdbranchen” och som då och då följer din blogg och som den vägen förstått att du gått igenom en på många sätt hemsk och traumatiserande händelse vill jag bara i all ödjukhet ge dig två råd:
För det första: Om du/ni vill ha fler barn så ska ni (förstås) se till att försöka få det. MEN och för det andra; du/ni behöver hjälp att bearbeta det ni gått igenom. Att en kurator i Sunderbyn glömde (eller kanske inte fick meddelandet om) att ringa tillbaka för ett och ett halvt år sedan är ju synd och skam men tar ju inte ifrån dig ansvaret och möjligheten att höra av dig igen och be om den hjälp du behöver och har rätt till. Kan man inte välja att se samtalen de ”kräver” att du ska genomgå för att få ett planerat snitt som en möjlighet?
Skälen att föda vaginalt är många och goda men om du ändå insisterar på att få föda med ett planerat snitt och med den historia du bär på så kan jag nästan ta gift på att du inte kommer att förvägras det. Ett skäl till att man i nuläget kan ha svårt att lova dig ett snitt kan också vara att det alltid är väldigt svårt att förutse hur en graviditet blir. Även om du är lovad ett snitt i, säg 38:e veckan så kan ju kroppen plötsligt få för sig att det är dags att föda i den 37:e…
Det blev ganska många ord för att säga det jag egentligen vill säga. Sök hjälp. Och skaffa fler barn!
/Mats
alla: Tack! Och tack ni som delar med er av era historier. Jag förstår att det är många som har traumatiserade händelser bakom sig. Och att ni vet att allt blir så extra jobbigt när barn är inblandade, dom är ju det bästa man har. Ibland känner jag mig lite tjatig och oförskämd som ältar och ältar det här om och om igen, vaddå? Vi fick ju en frisk och välmående son och jag hade inte på något sätt några problem med mitt snitt. Det finns ju många som drabbats otroligt mycket värre. Men det sitter så djupt rotat i en på något sätt, och jag är säker på att jag kommer få samma jobbiga klump i magen den dagen jag ska bli farmor (om ungefär 100 år alltså). Och varje gång en kompis ska ha barn, då sätter den sig där igen, och jag känner mig enormt nervös att något ska hända henne eller barnet.
Det som jag ifrågasätter är varför man måste vara gravid innan man kan bli lovad ett snitt, särskilt när man har något jobbigt bakom sig. Att man inte kan få genomgå Aurorasamtal innan man hunnit bli det. Nu känns det för sent för oss på något vis att prata igenom allting med en kurator eller liknande. Vi har lämnat det bakom oss på ett sätt, men händelsen kommer alltid följa med oss, och jag har väldigt svårt att tro att mina känslor för förlossningsvården kommer att förändras.
ewa: Tack kompis. Och det känns himla skönt att höra! Tusen kramar till dig med!
annika: Jag får ta ett plan ner till västkusten om det blir några flera gånger :)
Camilla: Det känns skönt att höra det finns fler som känner som jag. Men ett barn är inte så pjåkigt visst? :-)
Malin: Vad härligt att du nu har en bra förlossning bakom sig, jag är glad för din skull!!
Petra: Tack, kram tillbaka!
Mirkajohana: Jag blir riktigt arg när jag läser hur du blir ignorerad. Man ska inte behöva tjata sig till hjälp. Jag skickar ett lass stöttande kramar här från norrland och hoppas det kommer att gå bra för dig! till slut!
Tina: Ha ha, tack kompis, du är för bra. Kanske jag skulle be dig att ringa, eller komma här och hålla mig handen :) Kramen tillbaka!
Minna: Usch, vad jobbigt. Sådana gånger är man glad för att man i alla fall fått ett barn. Hoppas din mammas arbetskompis vågade försöka igen!
Sandra: Tack! Hoppas du får en bra känsla med dig efter dina stödsamtal!
Lena: Tack kompis :) Och snittsnåla, där har du en poäng!
Världen enligt J:Tack, vi får se hur jag gör, det känns lite motigt och till ingen nytta längre. Jag vet att jag tänker fel, men kanske om vi vill ha fler att jag övervinner stoltheten!
Jenny: Jaså finns det? Tack! Ohc vad skönt för dig att veta att det går om du vill det!
Mats: Du har helt rätt i det, jag hade kunnat ringa upp själv igen. Men man är lite stolt och det är väl där spärren sitter. Jag var redan då arg för att ingen hade gjort någon uppföljning med oss eller erbjudits oss det. Och efter ha hört om de som tappat barn på sunderbyn, och som inte heller blivit erbjudna någon som helst hjälp att bearbeta sorgen så tycker jag att det rent ut sagt är fruktansvärt. Det verkar som att det brister på många håll i eftervården, kanske beror det på personalbrist, men jag tycker den delen är oerhört viktig. Att människor som varit med om ett trauma får en chans att beabeta det. Även om det hade en lycklig utgång. Och det är inget som man själv gärna erkänner att man behöver.
När det gäller samtalen så har jag fått höra av en sjöterska att jag inte får ha Aurorasamtal innan jag är gravid, det tycker jag är oerhört märkligt, eftersom att jag inte vill vara gravid innan jag vet om jag får ett snitt eller inte.
Tack för dina råd. Men fler barn tror jag faktiskt inte att det blir!
/Isa
Hej isa
Jag arbetar som barnmorska inom mödravården i norrbotten.Gången är att man blir med barn skriver in sig hos barnmorskan på mvc där tar ma redan vid inskrivningsbesöket upp tidigare förlossningar och upplevelser,sedan finns ju det på Sunderby sjukhus något som heter Norea som är ett forum för dom pat som har tidigare traumatiska förlossningar samt förlossningsrädsla.Där får man tillsammans med barnmorska samt förlossningsläkare prata om sina upplevelser och planera sin förlossning man gör en plan och i den kan man mycket väl konna fram till ett planerat kejsarsnitt så Isa var inte rädd för att bli med barn det finns hjälp Hälsningar Kerstin Barnmorska
Hej!
Jag tycker verkligen att du INTE INTE INTE ska ge dig. Och att du ska ta kontakt med lokaltidningen dessutom, så sjukhuset får förklara sig i rampljuset!!! Jag känner igen din ilska mot sjukvården, trots att jag inte har några traumatiska upplevelser bakom mig, jag är alltid superskeptisk och känner att de liksom har en makt över mig som jag inte vill ha..
Men en sak – stressa inte över barn. Du är ju ung och kan ta itu med detta projekt i lugn och ro innan du drar igång maskineriet igen!!
Kerstin: Tack! Och jag är säker på att man får jättemycket hjälp när man redan är gravid. Jag tycker bara det är lite märkligt att man blir nekad att prata med t ex Norea om man inte redan är gravid. Det var vad jag fick veta när jag pratade med specmödravården. Det finns nog många fler än jag som inte vågar skaffa barn pg av att man har en jobbig förlossning bakom sig.
martina: Vi är nog många som är rädda för sjukvården och inte känner oss trygga där. Det är synd. Och blir det fler barn för oss blir det en riktig sladdis :)
Åh, vad ledsen jag blir av att läsa både din och alla andras historier. Nu är så mycket redan sagt här men jag måste bara flika in att jag håller med dig om att det är oerhört märkligt att inte få prata med en Aurorabarnmorska före man blir gravid! Det är ju de man pratar med efter en jobbig förlossning och eftersom ni aldrig fick en ordentlig uppföljning så borde ni vara mer än värda att få det samtalet nu… ´
Tråkigt också att just det sjukhuset råkar ut för både det ena och det andra. Finns det ingen möjlighet att få föda på ett annat eller blir det för långt kanske?
Vi gick ju som du kanske minns på Aurora nu när jag var gravid med Vilma. Förlossningen då Filip till slut kom ut med sugklocka (som tappades ett par gånger) går ju inte till historien som den mest positiva, dock klassas den inte ”fysiskt” som något avvikande sånär som på ett par detaljer vilket gör att snitt inte var givet. Från början var vi dock helt inställda på att vi ville och vår Auroraängel sa då till oss redan på det första samtalet att hon inte kunde neka det om vi absolut inte kunde tänka oss något annat, dock var det inte det hon förespråkade… Nu gick det ju bra den vanliga vägen den här gången vilket tack och lov har fått det traumatiska i den första att blekna nästan helt.
Visst är det sorgligt att man ska behöva bli så olika bemött beroende på var i landet man bor? Som sagt, jag är uppriktigt ledsen för er skull vännen. Vilka j***a skitstövar rent ut sagt som har skött sig så dåligt gentemot er. Undrar om de förstår vilka konsekvenser ett bortglömt telefonsamtal kan få för jag lovar, jag hade reagerat – och agerat – precis som du. Med en kanske lite väl stor gnutta stolthet.
Tänker på er!
KRAM
Jag ville föda med snitt första gången men alla verkade tycka att man bara var feg, lat eller trendig (what??) som ville föda med snitt. Sanningen var ju den att jag alltid bävat för den dag då jag skulle bli gravid eftersom jag alltid varit rädd för tanken på att föda vaginalt. Ingen utom min sambo stöttade mig. Jag mådde pissdåligt hela graviditeten men försökte bita ihop. Men helgen innan BF när jag inte hade sovit på en vecka för jag var så rädd att förlossningen skulle starta så åkte vi upp till sjukhuset för att tigga och böna och be om ett snitt. Där blev jag utsatt för en mycket hårdhänt gynundersökning och en otroligt nonchalant och kränkade behandling. I efterhand borde jag ha anmält, kanske rent utav polisanmält för misshandel, men jag fick min snitt-tid och jag var så lättad och så glad och så tacksam att jag bara sket i det hela.. Förlossningen var underbar, snitt var verkligen rätt för mig. När jag blev gravid igen kom ångesten som ett brev på posten men denna gång var jag bestämd. Ingen skulle få mig att våndas i 9 månader! Men jag hade inte behövt oroa mig för denna gång fick jag ett helt annat bemötande, jag träffade en läkare tidigt i graviditeten som pratade en stund med mig och sedan gav mig en tid för snitt. Jag mådde så mycket bättre under graviditeten och även denna förlossning gick jättebra och var en underbar upplevelse!
Jag hoppas att du vågar skaffa fler barn om du vill det. Mitt råd i så fall; diskutera snitt redan innan eller tidigt i graviditeten. Låt dig absolut inte övertalas i ett svagt ögonblick bara för att du känner dig som en besvärlig patient. Lycka till!
Vad oerhört tråkigt att höra hur nonchalant du har behandlats!!
Efter mitt katastrofsnitt så blev jag mer eller mindre tvingad till ett besök efteråt, för att tala igenom vad som hade hänt. Jättenyttigt!!
Önskar att det skulle fungera så i alla landsting, men tydligen inte.
Megakram till dig!
Hej!
Jag tror att det vore jättebra om du försökte få möjlighet att prata ordentligt om allt som hände vid Theos födelse och hur du tänker och känner om framtiden. Jag är övertygad om att du kommer att få superbra stöd och hjälp inför en ny graviditet just på grund av din negativa erfarenhet.
Det är inte roligt att gå genom livet med en böld i hjärtat och hemska minnen som tynger dig.
Dessutom tycker jag att det är lite tråkigt för Theo att inte få ett syskon att busa och växa upp med just för att du fick ett felaktigt bemötande när du skulle föda honom (det blir som att den dumma sjukvården ”vinner” om du fattar?). Förstå mig rätt, jag vet hur det är att gå igenom kriser och trauman, men det är INTE värt det, att inte gå vidare även om man varit med om något väldigt jobbigt.
Lycka till!
En 1-barnsmamma som väntar nr 2.
Hej Isa!
Många har redan sagt det som jag ville säga men sen såg jag att du skrev att du blivit nekad att gå i samtal innan du blir gravid. Att de menar att du måste vara gravid för att få gå i samtal.
Synd att vården ska vara så olika beroende var man bor. För jag blev erbjuden att gå i samtal efter att jag krävt det. Jag vågade överhuvutaget inte ens bli gravid för att jag var så rädd. Så jag fick gå och prata tillsammans med min man och enskilt med en barnmorska/psykolog från Indigogruppen här i sthlm. 6 år senare blev jag bli gravid med första sonen och gick då igen några gånger. Nu sitter jag här, lycklig 2-barnsmorsa som verkligen haft tur.
Isa, det jag vill säga med alla dessa ord. Kräv att få prata med någon proffsig snäll person även om ni inte vågar skaffa fler barn, ni måste prata om allt som hänt och händer med andra.
Många många kramar och lycka till