2009 « www.isa.nu/blog

Arkiv för 2009

varmt

Som ni ser så ser det lite annorlunda ut här idag. Jag har fått hjälp att flytta över alla 1263 inlägg och 10125 kommentarer som skrivits här sedan bloggen såg dagens ljus den 6 september 2005. Otroligt vad mycket som hänt i mitt och våra liv sedan dess. Det allra största – världens underbaste finaste Theo. Men även en miljard andra saker, som klivet in i företagarvärlden och ringen på mitt finger.

Ibland har jag haft mina funderingar på att sluta med bloggen. Men när jag tänker efter så ser jag faktiskt den, trots allt mitt blahablaha, som en stor skattkista att gå tillbaka till och läsa i. Framför allt för Theo den dagen han lär sig läsa.

Och jag säger det alldeles för sällan – tack till alla er som tittar in här ibland. Jag skulle se det som en stor julklapp om ni som läser detta just nu vill lämna en liten kommentar och berätta bland annat om hur ni hittat hit! ~~Eller förresten, jag kör en muta! Bland alla svar drar jag en som får ett valfritt Isa Form-tryck i 30×30 eller 30×40 cm. En vinnare dras innan året är slut.~~Tack!!! Tävlingen är avslutad. Se under kommentarer.

Ps! Följ min blogg med bloglovin

På skissbordet

Just nu sitter jag och ritar på superhjältar. Redan i somras bestämde sig Theo för att ha ”superhjältkalas” när han fyller fyra. Jag vet inte om den här superhjäte-fasen är något alla, i synnerhet pojkar, går igenom? Likt prinsessfasen som många flickor hamnar i? För superhjältarna har verkligen invaderat vårt hem. I form av små minihjältar som springer runt runt och i vardagsrummet med superkrafter. Ofta spelas Spiderman- eller Batmanintrot på full volym och i garderoben ligger en ”fräsig” spiderdräkt med inbygga muskler. Och favoritplagget är förstås en spidermantshirt som är så söndertvättad att trycket börjat flagna. Och så nu julkalendern – med superhjältetema. Kan det blir bättre? Mina skisser ska användas till ett nytt inbjudningskort i butiken, kanske blir det ett nytt barntryck också. Vi får se.

In good company

Det är sällan jag faller för något så här – pladask. Om tomten skulle få för sig att ge mig någon klapp i år skulle jag ha inget emot att få något ur serien från Marimekkos In Good Company. Inte för att jag gillar te. Alls. Men jag skulle nog kunna lära mig göra det, om jag bara hade en sån här snygg tekanna och koppar.

Bilder: Marimekko.com

Var är tåget?

Klockan ringer vid halv sju. Vi skyndar oss upp. Theo yrvaken och på dåligt morgonhumör. Inte alls van vid att morgonstressa. VILL INTE HA NÅN MACKA! Och just, luciatåget är ju utomhus. Men vart är då understället? Letar, stressar, argumenterar om vem som är skyldig till att ha tappat bort den ena vanten. Pressar in en varm mössa under julmössan. Stressar in i bilen. Kör till förskolan.

– Var är tåget då? Det här är ju inge TÅG?

– Ja men, det är ett luciatåg. Nu ska ni ju sjunga för alla oss föräldrar. Du har ju övat hela veckan!

– JAG VILL INTE!!

– Men Theo.. då får du ju hålla i ditt fina ljus?

– Ja VILL INTE ha nå ljus..

– Men du, nu går vi och ställer oss där borta. Vi vinkar till dig när du sjunger!

Extremt skeptisk står Theo kvar där i tåget bredvid sin bästa vän och kusin Tim som vägrar ta på sig sin tomteutstyrsel, och har en minst lika djup rynka i pannan. Och när Sankta Lucia och alla följeslagare smyger fram efter knuten dyker en ännu mer skeptisk Theo fram som bestämt säger ”Men var ÄR min mamma, var ÄR hon?”. Jag hoppar och tjoar och hejjar och försöker få honom att tycka det är jättelattjo. Tar mig inte upp för den hala backen, har ju pressat in min blå tå i ett par klackeskor och insåg just i denna stund att det inte var så smart. Mormor kommer till undsättning och sätter sig med Theo på ”utescenen”. Även hon med viss skepsis i blicken och jag ser hur hon försöker huka sig för att undvika alla kamerablixtrar. Till slut ger Theo upp och halar sig ner för backen till oss anhängare. Nja. Luciatåget i år var visst ingen hit i Theos ögon. Även om personalen som vanligt gjort jättemysigt med marshaller, lyktor, rekvisita och skönsång. Men så är det ibland.

Så vi pallrade oss hem igen för julmust och pepparkakor. Sedan fick Theo följa med morfar alias Stjärngossen på jobbet och se det stora luciatåget. Väl hemma berättade han att ”vet du mamma, det är ju inte riktigt tåg det dära luciatåget. Bara ett tåg på låtsas!”. Jomenvisst. Jag hoppas det stannar färskt i minnet ända till nästa år.

Calle calle calle!

Ikväll håller vi tummarna och ringer för Calle. Hela familjen är engagerad, även den minsta. Som envisa idolanhängare är vi glada att vår favorit för en gång skull når final. Erik är visserligen bra, men har inte alls samma sköna röst som Calle. Lyssna här till exempel när han sjunger en av mina favoritlåtar (försök bortse från skallet i bakgrunden, och varning för nackspärr).

Bu

I helgen när vi var borttresta gick både jag och maken ner en sväng till kontoret innan vi åkte för att se att det var släckt ordentligt. Sedan larmade vi huset och låste alla dörrar. När vi kom hem och jag bar ner väskan så kikade jag in på kontoret. Och alla lampor var tända. Visst är det lite märkligt? Nästan lite kusligt…

Isa + unicef

Här ett litet julklappstips som egentligen är hundra gånger häftigare än den där grävmaskinen med ljudeffekter. Hos Unicef kan man köpa ett gåvobevis i julklapp. Man kan välja mellan allt från myggnät till ett ton gröt. Två hundra doser poliovaccin kostar till exempel bara 280:-. Och tio portioner gröt för en femtiolapp. Sedan får man välja bland flera olika gåvobevis att ge i julklapp. Det ovan har jag ritat. Visst är det en bra tanke? En julklapp som räddar och förändrar barns liv. Titta in i Unicefs gåvoshop.