Mitt humör har haft sina bättre dagar. Jag gråter och är arg för ingenting. Ibland vet jag inte ens varför. Gråter till och med när maken vinner över mig i Trivial Pursuit. Ja det är sant. Ursinnig över han stora nöjda flin siktar jag iväg en Dumle så hårt jag kan i hans huvud. Men missar. Och gråter ännu mer.
Är också inbillningssjuk. Tror att jag har fått listeria då jag mår illa en kväll efter ha ätit lax. Googlar. Men det går över. Tror också att mina spruckna läppar beror på någon hemskt galet virus, och inte den torra vinterluften. Googlar och hittar bilder på människor med stora svulster som tagit över hela ansikten.
Tycker turen till Willys tagit länge för maken. Är på väg efter barnkikaren i Theos rum för att sikta mot Willys, men hinner inte förrän jag hör dörrhandtaget går ner.
Tycker en dag att lillebror inte rört sig i magen på flera timmar. Sätter igång stereon på högsta volym och fått ett par rejäla knockar i magen till svar. Vilken jobbig morsa.
Får även hjärnsläpp oftare än vanligt. Pratade nyligen engelska inför vännens man och frågade ”if she had given him that weekendpackage at that nice hotel”. Får ett ”Alltså.. jag kan faktiskt engelska” till svar av samme make. Tur att han fått det där weekendpaketet redan. Annars hade jag spolierat hela överraskningsmomentet.
Nej, jag känner inte igen mig själv. Tur jag blir mitt rätta jag sen igen. Om exakt två månader, närmaste bestämt. Fast hormonflödet slutar väl inte då.
Publicerad: 2011/01/10
Jag känner igen det där. Allt är bara fel, eller så himla sorgligt, eller roligt (man stortjuter ändå). Jag glömde saker. Hela tiden. Stannade förvirrad mitt i ett rum och undrade varför jag hade gått dit.
Det blir bättre. Jag lovar (inte med den förvirrade mammahjärnan som slår till då och då – men gråteriet avtar. Lättnaden!).
Nä, varför är det ingen som säger att kroppen är gravid 2 månader efter förlossningen?
Jag kastade glatt ner ett par vanliga skor i påsen och åkte till bb och så fick jag höra det där dagen efter.
(Men med våld gick fötterna ner i skorna ändå.)
Höhö! :P
Ha ha ha. Jag var världens bitch när jag väntade Fanny. Så jävla enda in i själen arg för allting. Det var då jag tvärnitade framför en gubbe när jag körde bil, tutade och pekade finger (skulle jag ju ALDRIG göra nu). Det var jag som hade förtur. Mellan varven grät jag för att jag var övertygad om att Micke skulle lämna mig för att jag var så hemsk (han övervägde det nog några gånger) Men som du vet så går det över. Roligt såhär i efterhand.
Kram till dig!
[…] ISA: Kanske när jag pratade engelska med en väninna inför hennes man om den överraskningsweekend hon skulle ge honom. Precis som om […]