Ni som har följt bloggen har hört talas om bävern. Denna bäver som Theo fick när han var två år och som varit hans ständiga följeslagare ungefär till när Eddie kom till världen. Och så kom dagen då Theo förklarar hur han vill ge den så oerhört älskade bävern till sin lillebror. Det var hans tur nu att få ta hand om honom. Denna bäver som kanske sett sina bästa dagar. Han har ingen stoppning i halsen och det är som om tänderna har gulnat ytterligare, dessutom har han tumlat runt i torktumlaren otaliga varv.
Men bröderna har inte samma kärlek för denna bäver. Theo har ju alltid varit fullkomlig orädd för allting. Ja förutom saker man kan göra illa sig på. Men Eddie är nog kanske hans raka motsats. Han är rädd för mycket. Törs inte se julkalendern och inbillar sig ofta att vi har en björn på besök här hemma ”ööörn dääär” viskar han och pekar mot badrummet eller hallen eller det rum där han inbillat sig att en stort och farlig björn står och lurar. Så fort vi viskar får han något skräcklaget i blicken och slänger sig i någon av våra famnar och gräver och gräver på det där sättet som bara han gör i våra munnar.
Eddie blev alltså inte lika förtjust i denna bäver. Inte alls. Han gör en rädd, ja nästan skräckslagen min när han lyfter upp bävern i nackskinnet. Skakar nästan. Livrädd för denna söndergosade leksaksbäver. sprattlar till och slänger bävern till mig och vill jag ska sätta den någonstans långt långt bort från honom.
Konstigt hur det kan bli.
