Ibland undrar jag om jag är i en film, som typ Jim Carrey i Truman show där allt runt omkring honom är regisserat. Det känns som att vissa saker bara händer mig. Som nu i helgen då jag skulle prova ett par byxor i åhlénsvaruhuset i stockholm. När jag dragit upp byxorna halvvägs tappar jag balansen. Jag faller ograciöst ut ur provhytten, pladask rakt på golvet utanför. Med ett högt bröl dessutom. Och fortfarande med byxorna neddragna till hälften. Jag inser att ett sådant ögonblick ju omöjligt kan ha regisserats i förväg. Det är nog sån jag är lagd helt enkelt, en klumpeduns.
Publicerad: 2013/01/31
Tänker mig lite Briget Jones över det :P
Något som jag skulle kunna gjort. Dessutom referar Tidy To be ovan att det kan vara lite Bridget Jones över det hela – jag har ofta fått höra att jag är lik henne. Kanske vi är lite lika du och jag. ;)
Förlåt Isa men jag skrattar så jag dör här. Mina arbetskamrater undrar nog vad jag hållerpå med :D
Vilken syn! Eftersom jag gjorde en liknande vurpa hemma i mörkret härom veckan, tänker jag genast på hur ONT det gör att ramla som vuxen – aj! Men du kanske faller smidigare än jag ;-)
…och PS. Sånt här är inte lämplig läsning på morgonbussen…
Detta är kärlek! Jag gillart! :)
När dottern var 2 månader skulle jag köpa nya byxor. Jag får för mig att dra in vagnen i provhytten. Jorå, ville ju inte att någon skulle ta henne. Eh. Slutade med att jag ramlade in i vagnen och det största ilvrålet någonsin kom ur den lilla kroppen. En expedit, manlig, kom och knackade och öppnade provhytten. Där stod jag med jeans till vaderna och en rödskrikig bebis. Har inte varit inne i den butiken sen dess…
haha, ja vad gör man? Fast jag minns när jag fastnade i en klänning på H&M (som tur var inte i min hemstad) och jag kämpade där inne i fyrtio minuter innan jag lyckades ta mig ur den. Dessutom sprack den också. Fruktansvärt!
[…] samtalet av någon outgrundlig anledning. Sen har jag ju gjort helt normala saker också, som att ramla halvnaken ur provhytten till exempel. Men sånt händer ju mig för […]