www.isa.nu/blog

Söndag idag. Och nej, jag har ingen söndagsångest. Men jag känner mig ändå rätt mörbultat efter en intensiv jobbvecka. I onsdags var kulmen. Då hade jag under tre timmar slagit in två hundra kalendrar. Eddie var dessutom hemma under tiden och han var som en virvelvind på kontoret.

När Theo kom hem halv fyra var jag minst sagt knäckt. Då påminner han om hur jag lovat att vi skulle baka en äppeltoscakaka. Fladdrar med ögonfransarna så där som bara han kan. Receptet hade suttit på kylskåpet i fyra dagar. Lika många dagar som jag lovat honom baka denna kaka.

Så vi sätter igång att baka i ett kök som sett sina bättre dagar. Full diskmaskin och ett diskberg inte från denna värld. Eddie dessutom på sitt värsta humör efter att ha ägnat hela dagen på kontoret med mig och youtube som underhållning. Han klättrar på köksbänken, häller mjölpåsen upp och ner, smakar på bakpulvret. Jag köper lite tid genom att be honom springa till badrummet och tvätta händerna och hips vips står vi där och torkar golvet eftersom han förstås orsakat en översvämning.

Väl tillbaka i köket parerar jag snyggt mellan mjölhögen på golvet och leksakstraktorn men råkar snudda vid smetbunken som i slowmotion faller upp och ner över köksmattan. Jag slänger mig uppgivet på golvet och tänker för en stund att jag ska svabba tillbaka smeten i bunken igen men förstår att det inte går med tanke på att mattan inte är tvättad sen ifjol. Så jag vrålar och bankar sleven i golvet. Fem gånger. Och säger ord som mina barn aldrig hört förut.

Barnen har aldrig varit så tysta. Jag anar en viss skräck i blicken när de tittar på mig sittandes där på köksgolvet. Helt svettig, uppgiven och arg. Sen skrattar vi allihopa tills vi får ont i magen.

Men det blev en jäkligt god äppelkaka till slut. Och jag tog faktiskt två bitar.

The smet.

Publicerad: 2013/09/15

Följ alla kommentarer via RSS 2.0 flöde.
Du kan varken kommentera eller direktlänka förtillfället.