www.isa.nu/blog

Jag fick plötsligt dåligt samvete. Det var när jag gick in här tillsammans med theo och läste om honom från hans treårstid som jag än en gång påmindes om att jag inte skrivit om Eddies utvecklingsfaser lika bra. Knappt alls. Och det är inte för att det inte finns lika mycket roligt att berätta om honom. Det är tiden som inte räcker till. Det är som om livet går på en ännu högre växel nu.

Så Eddie, här kommer en liten lägesrapport som du kan – om du vill – läsa om sen.

Ja. Så var han tre och ett halvt år. Och lång har han blivit. Fjorton kilo tung, över metern lång och världens sötaste glugg mellan framtänderna.

Han är en handlingskraftig kille. Extremt viljestark. Vi brukar kalla honom kungen, eller chefen. För han tror nog att det är han som bestämmer här hemma. Det är liksom ingen idé att bestämma vad han ska ha för kläder, eller på vilken stol han ska sitta. Och han går inte att lura. Theo lurade vi med att det kunde växa maskar i öronen om man aldrig tvättar håret. Eddie han bara fnyser och säger ”jag tror dig inte”. Så istället mutar vi honom med chips varje gång. Mutor är en grymt bra uppfostringsteknik.

Eddie frågar inte gärna först. Han gör små busstreck hela tiden. Han är väldigt intresserad av pengar just nu och igår hittade vi pappans alla kreditkort i Eddies kalsonger. Han GÖR. Varför ska man fråga först? Kommer ut från badrummet med ett helt tatueringsark över magen och är skitnöjd. På stugan i sommar har vi helt plötsligt sett honom, med badbyxor och puffar på och en jättekrokodil under armen, på väg ner för ett morgondopp.

Theo är hans stora idol och dom har jättekul tillsammans, men bråkar minst sju gånger om dagen. Eddie, som fortfarande vill ha blöja när han gör nummer två, har för vana att bajsa i brorsans rum. Han vill inte bajsa någon annanstans. ”Haha, kolla då, nu bajsar jag i ditt rum Theo”, ropar han och smäller igen dörren varav Theo vrålar och skriker och gör allt för att bända upp dörren. Bröder. Någon gång sa jag åt dem att det är så tråkigt att dom bråkar hela tiden varefter Theo säger ”man vaddå mamma. Brorsor bråkar. Det är HELT NORMALT”.

I sommar har han lärt sig kissa utomhus. Vi har ju bott på stugan hela sommaren och friheten vid havet och skogen har passat honom perfekt. Men han kissar precis överallt. Kan bara öppna altandörren och kissa därifrån. Snurrar gärna samtidigt dessutom. Vi var på Western Farm i somras och stod i kö för att hoppa i hö. När det var Eddies tur så ser jag hur han tar av sig byxorna för att kissa i höet. Jag skriker, som besatt, slänger mig i höhavet och simmar fram till honom. Jag hann.

Eddie använder gärna ord just nu som fantastiskt, tjusigt, vackert och fränt. Han laddade länge innan han började prata ordentligt. Och nu pratar han. Nästan så man ibland funderar på att hämta hörselkåporna i garaget. Han undrar om allt. Varför är solen gul? Varför är himlen blå? Varför har du så stora skinkor? Den sista frågan skrek han åt en tant när vi var ute och gick. Med skinkor menar han bröst. Och jag dog litegrann.

Tyvärr är han fortfarande en mungrävare. Detta underliga beteende verkar aldrig gå över. Nu när vi kan fråga varför han gör det så berättar han att ”han älskar dä, och det är så musigt”. Jahapp. Ibland står han liksom med handen i grävposition och väntar på oss. Det är en trygghetsgrej han har. Han är i överlag väldigt närhetsberoende. Kommer varje natt och sover nära nära, vill gärna man ska hålla om honom som i en kuvös. Det är mysigt, och även om det känns lite jobbigt ibland så tänker jag hur kort den här perioden faktiskt är.

Men det här med att känna sig trygg borta från mamma och pappa har varit och är svårt. Fortfarande är varje avsked en kamp när vi lämnar honom på förskolan. Som om jag ska kasta honom utför ett stup. Tårar, panik i blicken och ett ”Lämna mig inte”. Det här är så ångestladdat och jag fulgråter själv nästan varje dag när jag lämnat honom där. Det går över fort hälsar hans snälla fröknar, men någonstans inom mig känns det så fel att lämna honom när han är så ledsen. Vi hoppas detta ska laga till sig så småningom, även om det ibland känns hopplöst. I morse försökte han faktiskt lura mig att han var sjuk för att få stanna hemma ”jag har nog feber och så hostar ja hela tiden”. Sånt trodde jag man började med först när man var tolv.

En liten rapport till och om dig Eddie. Du är underbar och fantastisk på alla sätt och vis och förgyller våra liv med så mycket glädje. Puss /mamma.

Här avslutningsvis en lyckodans när Eddie snodde brorsans ipad och spelade in sig i smyg.