www.isa.nu/blog

isa, formgivare
Gå till webbshoppen

Arkiv för 2017

Sommar

Det här var igår. Solen puttrade och fåglarna kvittrade. Bosse längtade efter att göra sig av med sin vinterpäls. Jag sneglade på mina håriga ben och övervägde samma sak. Idag är det eljest. Vinden viner och det stormar på havet. Kryddorna får flytta in i bastun och shortsen läggs åter igen på högsta hyllan i garderoben. Svensk sommar är här för att stanna.

Skärmavbild 2017-05-27 kl. 08.40.59

Mitt nya jag

Hej! En del har hänt i mitt liv sedan uppdateringen för ett år sedan och jag tvekade länge om jag skulle publicera det här eller inte. Men jag är ju en ganska öppen person och pratar ofta innan jag tänker. Kanske för öppen ibland. Mäh vad fasen, nu kör vi.

Jag skulle nog kunna säga att jag alltid haft rätt bra självförtroende i vad jag kan, stått för mina åsikter och trott på min egen förmåga. Jag har nog alltid varit ganska modig. Som barn väldigt kavat och handlingskraftig. Men det går inte alltid hand i hand med ett bra självförtroende.

Jag har under hela mitt liv varit mer eller mindre överviktig. Det började när jag var kring tolv år. Då minns jag hur en kille i klassen tryckte upp mig mot väggen och sa ”få se om hon blir smalare nu”. Jag såg denna klasskompis i vuxen ålder för någon sommar sedan och han var nog närmare 150 kilo tung. Karma kanske.

Sedan dess har jag pendlat upp och ner i vikt. Alltid bantat, jag tror jag testat alla metoder som finns. När jag var runt femton slutade jag nästan att äta. Jag åt bara havregrynsgröt och nudlar och tappade 18 kilo på 3 månader. När jag tänker tillbaka på det var det inte sunt. Inte alls. Men alla positiva kommentarer om mitt utseende blev som bränsle för att gå ner ännu mer i vikt.

Min vikt är ett sånt otroligt laddat ämne för mig. Jag har så mycket skuldkänslor kring min vikt. Tro mig – jag tycker alla människor är vackra, oavsett storlek. Men jag har aldrig trivts med min egen kropp. Har jag råkat möta min egen spegelbild på stan har jag börjat må illa. Jag har aldrig kunnat njuta av god mat eller ett restaurangbesök eftersom jag gått och lagt mig med stark ångest efteråt och inte kunnat sova. Jag har aldrig tagit makens, eller någon annans för den delen, komplimanger på allvar. Min vikt har  hämmat mig i mitt jobb då jag tagit nej till många roliga saker och nästan hamnat i en slags social fobi. Jag har nobbat spännande föreläsningar, super-PR för firman och annat som rimmat med att jag behövt stå i centrum och att alla skulle titta på mig.

Jag har flera gånger lyckats gå ner i vikt.  Men har man varit överviktig i en lång period så vill kroppen tillbaka till den vikten igen. Då blir övervikten en ännu större skam när man än en gång förlorar kriget.

Vi överviktiga anses ofta vara lata och dumma. Jag lyssnade på en föreläsning nyligen där dom berättade hur bara 3-5% som varit överviktiga länge och nått normalvikt håller sig där. Man blir motarbetad av sin egen kropp som sänker förbränningsnivån och höjer aptiten. Kroppen vill ha reserver till svältperioder – som vi helt uppenbarligen inte har längre här i Sverige. Det är inte rättvist, och vi har alla våra olika förutsättningar. Jag tror faktiskt inte att jag har osundare matvanor än någon annan, förutom att jag kanske onormalt ofta äter sushi.

Jag har under senaste åren ätit kaloriberäknad kost. Varit slav under en app där jag matat in allt jag äter. 1380 kalorier per dag. Så fort jag fuskat en gång, och då menar jag inte att jag vräkt i mig en chipspåse eller andra onyttigheter, utan kanske ätit en middag med vänner och lite vin, ja då drar det iväg och kroppen gör nog en lyckovurpa av det extra fettlagret som sparas till sämre tider.

Jag har länge funderat på göra en gastric bypass. Men jag har aldrig sagt det högt. Jag har nog varit rädd för vad andra ska tycka och tänka. ”Det är väl bara att motionera”. Gastric bypass innebär att magsäcken minskas och kopplas ihop med tunntarmens mellersta del. På så sätt leds maten förbi större delen av magsäcken och första delen av tunntarmen. När magsäcken är mindre blir man fortare mätt. Det innebär ett liv med mindre portioner och att äta oftare. Ingen mer banting, förhoppningvis. Och ett normalt liv, fast med lite mindre mat.

Min vikt var för låg för att få det betalt via landstingen så enda alternativet var att bekosta det själv. Det var inga tvivel om saken. När jag träffat läkaren på Hermelinen i Luleå var jag 100% säker. Han hade opererat tretusen människor och ingen hade dött på hans bord. Det är det här jag vill. Det kostar ju inte mer än en billigare bil.

För en månad sedan låg jag på operationsbordet. Jag hade en enorm dödsångest när dom satte tratten över min mun. Tänkte på barnen. Hade gömt en lista med stora röda bokstäver till david hemma över viktiga saker han måste göra om något går kolossalt fel. Hur sjutton har jag hamnat här?

I skrivande stund är jag tolv kilo lättare. Mina värden är på topp efter ett besök hos läkaren. Jag har cirka femton kilo kvar till min målvikt. Jag känner mig lättare, flyger fram och har så mycket energi. Jag känner mig glad, stark och pigg och min spegelbild känns inte riktigt lika motbjudande längre. Jag ångrar mig inte en sekund. Jag äter små portioner, god och nyttig mat. Nöjd så.

Jag har varit mest orolig för hur barnen ska tolka mitt beslut. Jag har förklarat att jag gör operationen för att jag ska bli en gladare och piggare mamma. Jag vill inte de ska få samma skeva självbild som jag själv haft, utan vara starka och trygga i sig själva och sin kostym och inte hamna i den här jojokarusellen som jag. Theo stannade upp imorse och sa ”Mamma, du har blivit så smal! Du ser verkligen stark ut”. Gullunge. Jag då grät jag förstås en skvätt.

Det här är ingen reklam för överviktsoperationer. Jag vet att alla inte mår bra efter en sån här operation utan det är ytterst individuellt. Men jag mår bra. Jättebra. Och nu njuter av våren i mina gamla högst ofashionabla kläder i storlek fyrtiotvå.

isa1986

www.isa.nu/blog is proudly powered by WordPress
Entries (RSS) and Comments (RSS).