Är precis hemkommen efter en mysig stugvistelse i vildmarken med bästa vännerna i underbara Lamburträsket. Men den trevliga vistelsen med spetsad choklad (för somliga), vedeldad bastu och vid-elden-mys förvandlade sig snart till något i ren Hitchcock-anda. Jag hittade nämligen en livs levande fladdermus inomhus. Jag hade precis legat och läst en skvallertidning just under denna varelse, så jag flippade förstås ut fullständigt och låste in mig i bilen. Är ju livrädd för möss och en flygande mus måste väl vara bland det värsta som finns?

Men det är ju tur man inte är en man sådana gånger. För det blir ju i regel män (åtminstone i min familj) som får ta hand om sådana här saker. Jens och David, utrustade med var sin håv, gav sig in i stugan och fångade in den lilla vampyren. Som ylade (fast enligt somliga pep den visst bara, men jag hörde det ändå dit jag satt i bilen). Theo tyckte bara att den var söt och var nog lite mer rädd för mig där jag satt och skrek i bilens förarsäte. Jo, jag är en fjomp.

En fin Lamburbild på Dahlia och Theo (han har många tjejer!). Jag fotade aldrig vampyren.

Jag har för vana att låna makens mobil för att kolla mailen när vi säckar i soffan (jag är ju tillgänglighetsberoende). Här om dagen glömde jag bort att jag hade just hans iphone. Gick in på facebook (med hans användare) och kommenterade en väns status om att hon schasat iväg jehovas med;

”Jag sa att jag var lesbisk, det gjorde susen! Då får man visst inte vara med! :) Vi på källbogatan är därmed svartlistade! Jippi! Hörrni, vi måste ses snart? Har du skrivit in tjejfest i kalendern?”.

Maken var måttligt road.

jag letar efter en baddräkt. Min från ifjol hade visst blivit transparent på några ställen. Den som var så bra. Helst vill jag ha en sån där tvådelad tankini-sak. Som både formar, suger in och fyller ut. Och lyfter. Fast när jag tänker efter så den helst ha lår också. Och det skadar inte om den har ärm heller. Hoppsan hejsan.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Att jobba hemifrån har sina nackdelar. En är sunkfaktorn. Jag fastnar lätt i jobb under frukosten och kan sitta i nattlinnet ända till David kommer hem från jobbet.

I måndags lät jag Theo vara hemma från förskolan. Jag hade  Theoabstinens eftersom han sovit borta under helgen och det var alltså upplagt för en ”sunkig dag på kontoret”. Den morgonen började inte bra. Iklädd endast ett lång stickad väst fixade jag frukost till mig och Theo och fick syn på en plastburk längst upp i kylen. ”Vad är det?” tänkte jag, och drog hastigt ut den ur kylskåpet. Det skulle jag inte gjort. Burkens innehåll var snart över hela mig, och min långa stickade kofta indräkt i några dagar gammalt pilsnerkorvspad. I samma stund ringde det på dörren. Nu är det så att vi inte bara har en ytterdörr att öppna. Utanför ytterdörren är nämligen en utehall fram till en stor grind, som även den ska låsas upp. Med vetskapen om att jag väntade en viktig leverans tvekade jag inte utan flög på låset. Drog på mig en jacka över mina pilsnerkorvade väst och sprang barbent och barfota ut till postgubben, som redan hunnit vända tillbaka till bilen

”Stopp stopp stopp…du får ursäkta hur jag ser ut…” ropade jag medan jag sprang fram till grinden.

”Ingen fara”, svarade han och vände. ”Du skulle bara veta hur en del ser ut när dom öppnar…”.

Han ångrade nog vad han sagt i samma sekund som han tittade upp från paketet och på mig. För där stod jag. Barfota i snön i bara ben med korvspad på. Min frisyr var inte från denna värld och dagen till ära hade jag mascara mest i hela ansiktet. Jag överdriver inte, men det måste sett ut som om jag kom från någon knarkarkvart.

Dagen efter fick jag ytterligare en leverans av samma postgubbe som harklade sig och sa” jaha, jaaa det ser ju lite..bättre ut idag..”.

Bild: Vi i villa

Det är tur att det snöat hejvilt under veckan. Annars skulle nog förbipasserande tro att någon slags massaker ägt rum på uppfarten. Men det är inte så farligt. Bara jag som fick för mig att göra en islykta a la Vi i villa med hjälp av röd karamellfärg. Så går det när man har för bråttom och tror att spektaklet ska ha stelnat efter bara ett par timmar.

Vi har just gjort polkagriskolor. Glömde sirapen visade det sig och jag drog en rejäl harang. Theo häpnade och la därefter till två nya ord till sitt ordförråd. Andra kolavarvet gick bättre, dock såg smeten snarare ut som en stelnad kräka än som något ätbart. Sen var det pepparkakshus på agendan. Maken insisterade på att ta hand om limningen i år eftersom fjolårets pepparkakshus gick lite sisådär. Sen garnerade jag och theo med färdig-sprits-på-tub. Gick betydligt bättre än ifjol. Nu ska vi klä granen. Det vill säga, hitta alla små färgmärkta grankvistar och sätta upp dessa i rätt ordning. Maken har låst in sig på toaletten, tror han laddar batterierna. För det brukar vara svettigt. Och bråkigt. Jag börjar tro att vi tagit oss vatten över huvudet denna söndag. Nu ska jag i alla fall sätta på Frank Sinatras julskiva. Kanske gör det susen för granmonteringshumöret.

Jag har en stor last. Det kan verka lite löjligt, men jag kan inte låta bli att kolla mailen precis hela tiden. Sen jag köpt min iphone har det blivit ännu värre. Blir alldeles frustrerad om jag glömt mobilen på övervåningen när vi ser på en film på nedervåningen. Visst låter det lite sjukt? Världen går ju inte under om jag inte kan svara på ett mail inom fem minuter, eller?