Det här är sånt jag skriver mest för att det är kul att gå tillbaka till sen. För mig alltså. Jag håller just nu på att läsa ikapp och skrattar igenkännande till allt jag skrev medan Theo låg i min mage.

1. Drömmarna.
Jag har drömt att ett ben i min nacke var sprucket och att jag när som helst kunde bli förlamad i hela kroppen. Och att jag var vaken under operationen och läkaren lovade bjuda mig på en korvring från Piteortens Charkuteri när operationen var över. Jag har även drömt att jag mötte tre stora arga björnar och ett enormt vildsvin i skogen som spelade volleyboll. Detta var under en och samma natt.

2. Maten
Jag har en avsmak för mycket. Har svårt för såser och sånt som sörjar sig i munnen. Och tung mat. Vi fyllde frysen med entrecote, lammkotletter och lax i början av sommaren. Men det blev ingen grillsäsong för vår del, så jag mår kräkilla varje gång jag tittar in i frysen. Ja till och med nu när jag skriver detta. Och sen sushin. Jag sörjer sushin. Den smakar inte riktigt gott längre, jag som hade hoppats att det skulle bli min craving.

3. Bilkörningen
Häromdagen tutade jag och visade näven åt en karl som ställde sig mitt på två fickparkeringsplatser så jag blev utan. Jag såg riktigt hur han hoppade till där i förarsätet. Som jag tutade. Jag är nog i allmänhet väldigt mer förbannad än vanligt när jag kör bil.

4. Pratandet i sömnen.
Incidentet med det torkade fruktbandet. Bland annat.

5. Bakandet
Jag bakar. Det är ju sånt som inte ligger mig för egentligen. Men gud vad jag bakar. Jag har gjort chokladkakor och blåbärsmuffins (platta visserligen). Jag har bakat nougatrutor och rabarberpajer och sitter ofta och googlar efter chokladfyllda bakverk. Jag gillar inte att baka.

6. Tårarna
Jag gråter till det mesta. Kan gråta till en reklamfilm, eller i bilen då jag hör en fin låt. Jag grät här om dagen då jag satte ljung i blomlådan på framsidan och kom att tänka på att när ljungen skulle bytas till sommarplantor igen – då skulle familjen vara fyra. En fjärde varelse skulle vänta på mig inomhus medan jag vårade i utekrukorna. Snörvel! Ja nu gråter jag igen.

Ni andra i samma sits. Vad gör hormonerna med er? Det måste väl vara något?

Jag är normalt den som alltid är pigg. Jag tror det beror på att jag aldrig ställer någon väckarklocka, utan jag vaknar helt enkelt när jag är utvilad (eller när den 4,5-åriga väckarklockan ringer). Men som gravid får man ju genomgå lite tröttare perioder. Minst sagt. Jag hade en sån för ett par veckor sedan parallellt med illamåendet. För cirka två veckor sedan verkade allt vända, tjohej. Men i samma veva råkade jag få en sån där förkylning. En sån där seg jävla skitförkylning som aldrig vill gå över.

Idag två veckor senare ringde jag till Cederkliniken efter att inte ha tagit mig upp ur sängen under söndagen. Efter att ha nyst och snorat och hostat och svurit. Och gått runt med känslan av att försöka undgå en sömntabletts verkan. Jag somnade nästan vid matbordet precis som Theo gjorde tidigare i veckan (som tur var fotograferade ingen mig). Men det var inget fel på mig. Inget fel på mina öron, fastän jag knappt hör något. Inget fel på några värden what so ever.

Kändes lite snopet. Tänk om jag kunde ha haft något enkelt som lätt botades genom nått litet mirakelpiller? Jag kände mig smått hypokondrisk när jag fick diagnosen – superduperförkyld och gravid. Innan jag åkte upptäckte jag att det fina akvariumet i väntrummet läckte, så jag kunde lämna stället och känna mig lite mer som en hjälte än som en supernojjig preggo. Jag borde alltså kanske ”vara hemma” några dagar, men det är ju lättare sagt än gjort. Kröjm kröjm kröjm.

Och till råga på allt har jag börja känna av fogarna både fram och bak. Kröjm kröjm kröjm och åter kröjm. Som tur var har jag en make som beordrat mig soffläge ikväll och just nu är och postar ordrar och fyller på frysen med glass och vitaminer för ”kvinnor i feril ålder”. Jag har det himla bra, trots allt.