Tack för alla fina grattishälsningar! Nu äntligen kan jag alltså berätta om det som växer i min mage. Och om hur mycket och länge vi längtat efter en lillebror eller syster till Theo. Jag är i vecka 11 nu, och förstås världens lyckligaste – precis som resten av familjen.
För fem år sedan när jag väntade Theo bloggade jag ju här under bloggnamnet ”En bulle i ugnen”. Jag vet att ett par av er hängt med så länge. Och för fyra och ett halvt år sedan föddes den lille nu skruvlocklige varelsen som fick namnet Theo, genom ett katastrofsnitt. Ingenting blev som vi tänkt oss. Theo kunde inte andas själv och låg på intensiven i tre veckor. Det var långa och tunga dagar som har orsakat djupa ärr inom oss alla, men han klarade ju sig och är ju nu världens mest välmående kille. En kille som jag är otroligt överbeskyddande över, kanske mest för att vi varit så nära att mista honom en gång.
En månad gammal Theo (bild: isa)
Vi har aktat oss för sjukvården sedan dess. Känner oss hemskt svikna på många sätt över nonchalans och slarv runt förlossningen och även efteråt. Vi sa länge att vi aldrig skulle skaffa barn igen. Vi var nöjda. Theo var ju allt vi önskade oss, den finaste ungen i världen!
Men så sköljde en barnlängtan över oss, ett par månader innan Theos treårsdag. En längtan som växte sig större och större. Men nu visade det sig inte vara lika lätt som med Theo. Tre månader blev till ett halvår och snart ett halvår till ett år. Folk började fråga efter syskon och frågorna gjorde så ont. Man började fundera över om Theo bara varit en lyckoträff? Det var tufft. Varje tjugosjätte dag var en pina eftersom det alltid slutade i en besvikelse. Vi grät och var osams och vi höll nästan på tappa bort varandra i alltihop. Samtidigt som vi påminde varandra om att vara tacksamma över att vi åtminstone hade ett barn. Och inte bara ett barn, utan en Theo. Världens finaste unge. Tänk de som var utan, vad hade vi att klaga över egentligen? När över ett år hade gått så bestämde vi oss för att lägga ner våra försök.
En gammal illis under namnet ”En till, var då?”
En varm sommardag ett halvår senare, kom ett oväntat och oplanerat men otroligt efterlängtat plus. Jag hade gått över fyra dagar och knappt vågat ägna det en tanke. Jag var hos en av mina bästa vänner, och berättade för henne att jag gått över tiden. Hon visste om våra försök och beordrade mig att genast åka hem och testa mig. Men jag var tveksam, pessimistisk efter alla turer. Men när de starka två strecken väl visade sig bubblande alla känslor över mig igen och tårarna sprutade. Jag ringde lyckohulkande upp David och han var nära att köra av vägen innan han förstod varför jag grät. Redan följande dag förklarade vi våra glädjetårar för Theo. Han hade tjatat om att bli storebror i två års tid. Det var svårt för honom att ta in och han frågade gång på gång om det verkligen, verkligen verkligen, var så? Snart började han prata om hur han skulle bli världens bästa storebror. Och jag tror honom.
Att hålla hemligheter när man är fyra år är kanske inget man är världsbäst på. Theo tyckte bland annat att farbrorn på Willys skulle få veta att han skulle bli storebror, minsann.
Nu när jag varit på inskrivning och träffat världens trevligaste barnmorska, känner vi oss redo att berätta det för alla de som Theo inte hunnit outa det för än. Vi ska alltså bli föräldrar! Jag har en pirrig känsla i kroppen. Var så cool när jag väntade Theo, men nu känner jag mig hispig och nervös, men mest av allt längtansfull! Beräknad födsel i början av mars nästa år. Så en lång väntan kvar. Fortsättning följer.
