www.isa.nu/blog

Jag måste ju bara berätta om Eddies tvåårskalas. Det är nämligen lite tragikomiskt. Som ni kanske vet så har det ju cirkulerat en hel del virus här oss. Virus som fått oss att skjuta på Eddies tvåårskalas två vändor. Men så i onsdags skulle vi äntligen fira honom. Och han var taggad. Hade pratat om tårta hela dagen. Jag och David hade skämtat lite över frukosten om att någon av oss säkert skulle trilla dit. Det skulle ju vara så typiskt. Men det hade ju gått fyra dagar sen vi hade det sist så viruset borde ju dragit vidare någon annanstans.

Så vi hängde upp vimplar i taken, blåste ballonger, tände marshaller och kalasfixade. Och så femtio minuter innan gästerna kommer får pappan magsjuka. Kul. Så jag kopplar in någon slags autopilot. Slänger in ungarna bilen. Theo med en tårta i knät. Jag snör in ballonger, marshaller, saft, paket och diverse kalasatteraljer i bagaget och våldgästar hos mina snälla föräldrar där kalaset istället fick hålla hus. Så kan det gå när man fyller år i vinterkräktider.

Kabam. Så kom den. Tvåårstrotsen. Eddie fyllde två i söndags men har redan visat sig ha ett temperament som liksom kan få hela huset att gunga. När denna lilla minimänniska inte får som han vill så vrålar han och skriker. Ibland tar han sats och springer mot mig som en tjur i hopp om att jag ska falla omkull när han studsar in i mina ben. När det inte funkar så boxar han på mig eller drar i skjortan eller kjolen och blänger på mig med ondögat. Detta kan ha orsakats av att jag, bevare mig väl, skurit äpplet i bitar istället för att ge honom det helt. Eller stängt ytterdörren när det visst var något han skulle göra själv. Det här låter kanske värre än det är, mestadels är han ju faktiskt en snäll och nöjd liten solstråle, men det är skrämmande hur snabbt denna förvandling kan ske. Men eftersom det här nu är vårt andra barn så vet jag ju att det här går över. En vacker dag om ett år eller så.

Kriget är igång. Eddie och jag bär stolen fram och tillbaka mellan köksbordet och köksbänken. Antingen ska han hälla vatten på golvet eller öppna och fippla med ugnen. Det här kan hålla på i timmar.

Världens finaste, sötaste, charmigaste Eddie Carl Åke fyller två år idag. Igår kväll när jag borstade tänderna mindes jag samma kväll för två år sedan klart. Vi hade ätit på restaurang sista kvällen som tre i familjen och därefter lämnat av Theo hos mormor och morfar. Det var blandade känslor. Förväntan och hemsk nervositet med Theos jobbiga förlossning i bagaget. Men allt gick ju så fantastiskt bra och strax efter åtta morgon efter var han född efter ett underbart kejsarsnitt som jag fick vara vaken under. Idag har vi firat honom med en massa presenter. Kalaset är inställt då vi inte vill utsätta släkt och vänner för det obarmhärtiga viruset som börjar på M. Vi ska fira ordentligt en annan dag.

Jag tycker allt går i svindlande fart nu när vi börjar närma oss Eddies tvåårsdag. Jag har hurrat för varje gång vi fått sälja eller göra oss av med något av dessa småbebisprylarna. Babygymmet, amningskudden, spjälsängen och så vidare. Men nu börjar det kännas lite vemodigt när insikten kommit ikapp mig – den här bäbistiden tiden är faktiskt förbi. Och idag är skötbordet också väck. Eddie klättrar upp och balanserar på det hela tiden och dessutom kändes han alldeles för lång för att ligga där. Nu funderar vi på att sälja stora barnvagnen också och istället damma fram den lilla briovagnen från garaget. Han sover ju ändå aldrig där längre. Och voksipåsen. Och barnstolen. Jo det blir bestämt en säljdag på blocket här framöver.

Instagrambilder på badrummet före och efter skötbord.

Vår minsting har var en liten tjorvus sista tiden. I och för sig har han alltid varit en tjorv när det gäller sömn men nu mer än någonsin. Ibland har det tagit två timmar att natta honom. Det är speciellt inte kul när maken jobbar kväll och storebror får ta hand om både kvällsfika, bok och tandborstning själv. Eddie har legat där med ett stort, ja faktiskt provocerande leende under tutten och tyckt att de sena kvällarna varit helfestliga. Det hela blir ju lite av en ond cirkel, då han då behöver ta längre förmiddagslurar för att återhämta sig. Så igår gjorde jag en kupp och struntade i förmiddagsluren, varpå han somnade i soffan en halvtimme av utmattning och jag fick locka honom vaken genom att skramla med russinpaketet. Och vet ni, han somnade halv åtta igår kväll och i morse väckte storebror oss alla halv nio. Holy macarony, det gav resultat!