Jag måste bara skriva av mig lite. Läste precis morgontidningen. Och sån’t här gör att jag nog aldrig mer kommer våga skaffa barn igen. För det låter ju som vår historia. Skillnaden är att vi hade tur. Hur tar man som förälder sig igenom en sån sak?
Arkiv för kategorin ‘Gravid med Theo’
32 månader senare
En till? Var då?
Familjeporträtt (Isabelle Norman Sällström)
Alla hjärtans minnen

Nix pix
Ett tillägg till förra inlägget. Känns som det var evigheter sedan jag gjort snabbillisar till mina inlägg. Ska genast ta upp tråden igen.
Nöden har ingen lag
Nu vänder jag mig till alla er som fött barn; är ni som jag? Det började väl under graviditeten. Kissnödig konstant. Utvecklade snabbt en toaradar, och tröstade mig med att det snart skulle gå över. Sen föddes Theo. Och man fick en massa pekpinnar om dessa knipövningar på BVC. Bla bla bla bla. Jag avskyr pekpinnar. Så jag gjorde revolt, och sket fullständigt i att ägna mig åt knipövningar. Men nu har jag liksom fått bita i det sura äpplet. Jag är kissnödig hela tiden. Stockholmsresan är ett exempel. Jag var nästan uttorkad på eftermiddagen eftersom jag lagt upp en strategisk plan över hur mycket vätska jag fick dricka för att inte behöva gå på toa precis hela tiden. Men inte ens det funkade, och då fick jag världens yrsel och såg dimmigt på kuppen. Äsch. Det är verkligen pissjobbigt.
Ett år sedan
För ett år sedan, precis vid den här tiden, låg vi och kikade på ett avsnitt av Joey i varsin soffa. Plötsligt började det dra i magen på ett konstigt vis. Vi var inte särskilt hoppfulla att det var dags, utan kröp till kojs. Men jag kunde inte somna utan värkarna tilltog. La mig i badet efter instruktioner från BB. Men värkarna fortsatte. Så jag gick in i sovrummet, väckte David och bad honom packa väskorna. I och för sig hade de varit packade ett par veckor nu, men de sista små livsviktiga prylarna – som plattången och kexchokladen – var ännu inte packade.
Och då började det kännas ordentligt. Det var ett maratonpass att få av sig pyjamasen och komma i byxor och tröja. Sen satte vi oss i bilen. Förväntansfulla över allt vi hade framför oss. En kilometer hemifrån tilltog värkarna rejält och jag tog ett krampaktig tag om handtaget i bilden och beordrade David att köra fortare. Skickade ett SMS till pappa och några vänner att det var på gång. Resten är historia.
Och vilket år det har varit sen. Jag har ammat. Jag har grinat. Jag har ammat och grinat samtidigt. Burit och tröstat. Pussat och kramat. Bytt bajsblöjor. Bytt kissblöjor. Bytt egna tröjor som kissats och bajsats på. Trallat på otaliga vaggvisor. Gjort knäppa grimaser. Och tittutlekar. Borrat in näsan där under örat. Värmt välling mitt i natten. Värmt välling och tappat flaskan i golvet. Värmt välling med grötpulver i. Spillt morotspuré i knät. Stupat av trötthet. Vaknat tjugo gånger under samma natt. Upprepat AJ AJ AJ. Fått mysiga kramar och blivit dragen i håret.
Och ALLT har varit fullkomligt magiskt.
Melodifestivalsminnen
För ett år sedan såg vi några av delfinalerna av melodifestivalen i ett litet kök på barnintensiven. Där satt vi som några stackare med inplastade torra kvällsmackor i lammskinnstofflor. Och vi rusade var femte minut för att titta till Theo som låg 15 meter bort i sitt rum med öppen kuvös. Det pep och skramlade hela tiden där i korridoren från alla maskiner. Och man inbillade sig alltid att det var just hans maskin som pep, så man rusade dit för att kolla att alla värden på maskinerna var som de skulle. Och så att grimman inte åkt ur näsan. Sen hade man ju inte lärt känna hans gråt ännu, så man trodde alltid det var han som var ledsen när man hörde hysteriska skrik, och man sprang åter igen för att kolla till honom.
Jag minns hur vi då sa; tänk om vi kunde spola fram tiden ett år. Att vi kunde få vara hemma allihopa. Friska. Bre ut oss i var sin soffa och hamstra popcorn till melodifestivalen, med vetskapen att Theo tryggt sover här hemma i sin säng på övervåningen. Och nu har det gått ett år, och allt det är verklighet. Man inser hur lätt vardagen kommer över en. Hur lätt man tar allt för givet. Det är nog viktigt reflektera över det ibland tror jag.
Jo förresten *harklar mig*, heja Marie Lindberg!