Jag måste bara skriva av mig lite. Läste precis morgontidningen. Och sån’t här gör att jag nog aldrig mer kommer våga skaffa barn igen. För det låter ju som vår historia. Skillnaden är att vi hade tur. Hur tar man som förälder sig igenom en sån sak?
För 1,5 år sedan ringde jag Sunderbyn för att höra om vi kunde få en garanti på ett snitt ifall vi någon gång vågade skaffa barn igen. Nej, jag måste bli gravid först. Och då brast det för mig i luren. Jag grinade som om jag vara tokig. En stund senare ringde en kvinna från Sunderbyn upp mig och tyckte jag skulle prata med en kurator, att det skulle vara skönt och ett sätt att bearbeta hela förloppet. Och visst, det tycker jag var en bra idé, ett steg ett. Kuratorn skulle ringa upp innan dagen var slut. Men ringde aldrig. Det var på något sätt droppen för mig. Och efter att ha hört av andra, som råkat ut för betydligt värre saker, och som aldrig fått någon uppföljning eller blivit erbjudna någon hjälp att bearbeta händelsen så vet jag inte vad jag ska säga.
Nu längtar vi inte efter fler barn. Vi är nöjda med en liten underbar Theo. Och det är klart att vår historia kan ha del i det hela. Jag har tappat allt förtroende för sjukvården. Och ändå vet jag att det finns enormt duktig personal, de på barnintensiven var helt underbara med Theo. Men men, så var det med det.
Jag minns hur vi då sa; tänk om vi kunde spola fram tiden ett år. Att vi kunde få vara hemma allihopa. Friska. Bre ut oss i var sin soffa och hamstra popcorn till melodifestivalen, med vetskapen att Theo tryggt sover här hemma i sin säng på övervåningen. Och nu har det gått ett år, och allt det är verklighet. Man inser hur lätt vardagen kommer över en. Hur lätt man tar allt för givet. Det är nog viktigt reflektera över det ibland tror jag.