www.isa.nu/blog

isa, formgivare
Gå till webbshoppen

Arkiv för kategorin ‘Gravid med Theo’

32 månader senare

Jag måste bara skriva av mig lite. Läste precis morgontidningen. Och sån’t här gör att jag nog aldrig mer kommer våga skaffa barn igen. För det låter ju som vår historia. Skillnaden är att vi hade tur. Hur tar man som förälder sig igenom en sån sak?

För 1,5 år sedan ringde jag Sunderbyn för att höra om vi kunde få en garanti på ett snitt ifall vi någon gång vågade skaffa barn igen. Nej, jag måste bli gravid först. Och då brast det för mig i luren. Jag grinade som om jag vara tokig. En stund senare ringde en kvinna från Sunderbyn upp mig och tyckte jag skulle prata med en kurator, att det skulle vara skönt och ett sätt att bearbeta hela förloppet. Och visst, det tycker jag var en bra idé, ett steg ett. Kuratorn skulle ringa upp innan dagen var slut. Men ringde aldrig. Det var på något sätt droppen för mig. Och efter att ha hört av andra, som råkat ut för betydligt värre saker, och som aldrig fått någon uppföljning eller blivit erbjudna någon hjälp att bearbeta händelsen så vet jag inte vad jag ska säga.
Nu längtar vi inte efter fler barn. Vi är nöjda med en liten underbar Theo. Och det är klart att vår historia kan ha del i det hela. Jag har tappat allt förtroende för sjukvården. Och ändå vet jag att det finns enormt duktig personal, de på barnintensiven var helt underbara med Theo. Men men, så var det med det.

En till? Var då?


Familjeporträtt (Isabelle Norman Sällström)

Sedan Theo fyllde två har frågorna titt som tätt börjat ramla in. När ska tre ska bli fyra? Inte om utan när. Och jag blir lika ställd varje gång. Och lite stressad måste jag erkänna. Det är ju rätt många runt omkring oss som skaffat fler vid det här laget. Och vi har inte hunnit ägna det en tanke. När vi väntade Theo sa vi alltid att vi skulle skaffa två barn. Och sen föddes han, och vi upplevde de jobbigaste veckorna i våra liv där på barnintensiven. Kanske hämmar det oss. Men samtidigt tror jag att man skulle övervinna den rädslan ganska fort om man verkligen längtade efter ett barn till. Men det gör vi inte. Är vi lite konstiga då? Just nu har vi sagt fyra år mellan. Minst. Fyra år innan vi ens börjar överväga om vi ska skaffa fler. Familjens strateg David sa att om två år, då har vi dränerat, byggt om taket och gjort alla nödvändiga husreparationer – då kan vi börja tänka på riktigt (och få lite tid för hångel, för när hinner man det nu?). Kanske börjar man längta efter en lillebror eller lillasyster då. Frågar man Theo är han bestämd – en stolasystä ska han ha. Helst vill han nog ha en kopia av hans storkusin Tilda. Inga lätta krav han ställer, vår underbare fina ögonsten till ensambarn.

Alla hjärtans minnen

Den här bilden tog jag för exakt två år sedan. Då med en rejäl mage och svullen näsa. Dagen efter kom ju Theo. Det är konstigt att samma dag kan vara den värsta och bästa dagen i ens liv. Jag kommer nog alltid minnas de där veckorna på barnintensiven med en stor klump i magen. Och egentligen en klump som bara växer, kanske för att man för varje dag som går inser vad man kunde gått miste om. Och tänk, imorgon är han två. Han med de fluffiga håret och de gnistrande blå ögonen. Vilken grej!
En jättemysig alla hjärtans dag önskar jag er alla! 

Nix pix

Ett tillägg till förra inlägget. Känns som det var evigheter sedan jag gjort snabbillisar till mina inlägg. Ska genast ta upp tråden igen.

Nöden har ingen lag

Nu vänder jag mig till alla er som fött barn; är ni som jag? Det började väl under graviditeten. Kissnödig konstant. Utvecklade snabbt en toaradar, och tröstade mig med att det snart skulle gå över. Sen föddes Theo. Och man fick en massa pekpinnar om dessa knipövningar på BVC. Bla bla bla bla. Jag avskyr pekpinnar. Så jag gjorde revolt, och sket fullständigt i att ägna mig åt knipövningar. Men nu har jag liksom fått bita i det sura äpplet. Jag är kissnödig hela tiden. Stockholmsresan är ett exempel. Jag var nästan uttorkad på eftermiddagen eftersom jag lagt upp en strategisk plan över hur mycket vätska jag fick dricka för att inte behöva gå på toa precis hela tiden. Men inte ens det funkade, och då fick jag världens yrsel och såg dimmigt på kuppen. Äsch. Det är verkligen pissjobbigt.

Ett år sedan

För ett år sedan, precis vid den här tiden, låg vi och kikade på ett avsnitt av Joey i varsin soffa. Plötsligt började det dra i magen på ett konstigt vis. Vi var inte särskilt hoppfulla att det var dags, utan kröp till kojs. Men jag kunde inte somna utan värkarna tilltog. La mig i badet efter instruktioner från BB. Men värkarna fortsatte. Så jag gick in i sovrummet, väckte David och bad honom packa väskorna. I och för sig hade de varit packade ett par veckor nu, men de sista små livsviktiga prylarna – som plattången och kexchokladen – var ännu inte packade.

Och då började det kännas ordentligt. Det var ett maratonpass att få av sig pyjamasen och komma i byxor och tröja. Sen satte vi oss i bilen. Förväntansfulla över allt vi hade framför oss. En kilometer hemifrån tilltog värkarna rejält och jag tog ett krampaktig tag om handtaget i bilden och beordrade David att köra fortare. Skickade ett SMS till pappa och några vänner att det var på gång. Resten är historia.

Och vilket år det har varit sen. Jag har ammat. Jag har grinat. Jag har ammat och grinat samtidigt. Burit och tröstat. Pussat och kramat. Bytt bajsblöjor. Bytt kissblöjor. Bytt egna tröjor som kissats och bajsats på. Trallat på otaliga vaggvisor. Gjort knäppa grimaser. Och tittutlekar. Borrat in näsan där under örat. Värmt välling mitt i natten. Värmt välling och tappat flaskan i golvet. Värmt välling med grötpulver i. Spillt morotspuré i knät. Stupat av trötthet. Vaknat tjugo gånger under samma natt. Upprepat AJ AJ AJ. Fått mysiga kramar och blivit dragen i håret.

Och ALLT har varit fullkomligt magiskt.

Melodifestivalsminnen

För ett år sedan såg vi några av delfinalerna av melodifestivalen i ett litet kök på barnintensiven. Där satt vi som några stackare med inplastade torra kvällsmackor i lammskinnstofflor. Och vi rusade var femte minut för att titta till Theo som låg 15 meter bort i sitt rum med öppen kuvös. Det pep och skramlade hela tiden där i korridoren från alla maskiner. Och man inbillade sig alltid att det var just hans maskin som pep, så man rusade dit för att kolla att alla värden på maskinerna var som de skulle. Och så att grimman inte åkt ur näsan. Sen hade man ju inte lärt känna hans gråt ännu, så man trodde alltid det var han som var ledsen när man hörde hysteriska skrik, och man sprang åter igen för att kolla till honom.

Jag minns hur vi då sa; tänk om vi kunde spola fram tiden ett år. Att vi kunde få vara hemma allihopa. Friska. Bre ut oss i var sin soffa och hamstra popcorn till melodifestivalen, med vetskapen att Theo tryggt sover här hemma i sin säng på övervåningen. Och nu har det gått ett år, och allt det är verklighet. Man inser hur lätt vardagen kommer över en. Hur lätt man tar allt för givet. Det är nog viktigt reflektera över det ibland tror jag.

Jo förresten *harklar mig*, heja Marie Lindberg!

www.isa.nu/blog is proudly powered by WordPress
Entries (RSS) and Comments (RSS).