www.isa.nu/blog

Idag kom brevet från HSAN. Vår anmälan om händelserna runt Theos födelse blev avslagen. Jahapp. Men vi är inte förvånade, har hela vägen sett att man vill hålla varandra om ryggen. Det sticker till i hjärtgropen eftersom man än en gång förflyttas tillbaka till allt som hände för ett år sedan. Sunda förnuftet säger att dom agerade fel. Att ge mig morfin för att sova efter vattenavgång med riktigt nedbajsat fostervatten. Låta Theo ligga i det i timmar. Det och flera andra händelser efteråt får oss att starkt tvivla på sjukvården. Vi var ju aldrig ute efter att peka ut någon. Vi ville bara att man skulle vara mer uppmärksam på liknande händelser i framtiden så inte fler nykläckta måste spendera första veckorna i livet under pipande bevakning på intensiven. Kanske gör alla inblandade det i alla fall? Men nu sätter vi punkt. Kanske kan vi lämna det hela bakom oss nu. Vi gjorde ett försök och det känns bra att kunna säga det till Theo om han någon gång undrar.

Igår fick vi återigen papper från HSAN, dit vi anmält händelserna kring Theos födelse. Det går en rysning genom kroppen varje gång. Det är som om man är tillbaka på Sunderbyn, sitter där i det stora rummet, med alla maskiner som piper och skramlar, och håller ett krampaktigt tag om den lilla handen på den lille killen som kämpar så tappert för att andas. Jag tror inte vår anmälan går igenom. Men Theo förtjänar att vi gör det här, även om det är jobbigt blicka tillbaka. Igår var en sån där kväll då allt sköljde över mig igen, det klumpade sig rejält i halsen och det gick bara inte att sova. Det är nästan så att det blir värre med tiden, kanske för att man byggt upp en sån där kärlek man aldrig trodde fanns för honom. Och så funderar man över ifall man vågar skaffa fler barn. Hur kommer det kännas att sätta sig i bilen och styra mot Sunderby sjukhus? Igen. Det där pirret man hade den där natten innan Theo blir väl ersatt med en lamslagen rädsla. Jag känner mig lite besviken också på att man inte fått någon slags uppföljning, att ingen ringt oss och backat upp oss och erbjudit oss något slags kontinuerligt eftersnack. Även om Theo är frisk och pigg nu, så har man ju verkligen varit med om ett trauma så jag tror det hade varit skönt.

Vilken tur då att jag har bloggen där jag får prata av mig lite. Förlåt att jag belastar er med mina jobbiga tankar. Så här tidigt på morgonkvisten dessutom. Och i det här trista vädret. Kanske inte konstigt man blir lite deppad.

Något jag börjar förstå nu efter nio månader med Theo är att man för alltid kommer leva med en ständig oro för honom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig innan jag fick barn att den där enorma klumpen i magen skulle finnas kvar även efter förlossningen, fast på ett annat vis. Idag till exempel när Theo var i badrummet med mig medan jag gjorde morgonritualen framför spegeln så hör jag ett krasch. Och på något vis har Theo slagit sönder en glaslykta och sitter en stor hög av skärvor och splitter. Och vad gör supermamman? Jo hon sätter de barfota fötterna i glassplittret, sticker instinktiv ner fingrarna i halsen på honom, springer ut i vardagsrummet till dammsugaren och dammsuger honom från topp till tå. Sedan går jag med honom fram och tillbaka i vardagsrummet, med näsan instucken där under örat där det luktar så gott, och tänker hur värdefull han är för oss. Jag övervägde till och med att inte sätta ner honom på golvet igen. Jag skulle bära honom ända tills han är stor och hårig och har en prilla under läppen. Shit. Jag kommer bli världens mest oroliga morsa.

Plötsligt kittlar det till i magen, en välbekant fladdrande känsla som får mig att bli alldeles hispig. Men det är ingen bebis. Det är bara jag som inbillar mig. Men tänk OM man skulle råka bli gravid igen på riktigt? En ny bebis därinne. Bara tanken gör mig alldeles vimmelkantig.

Visst skulle jag vilja ha två. Men jag vill inte ge mig in i en ny graviditet så snart. För det första vet vi inte om vi vågar skaffa fler med tanke på all turbulens kring och efter Theos födelse. För det andra vill jag ge Theo några år för sig själv.

Sen undrar jag ibland hur man ska kunna tycka om en till liten knodd lika mycket? Går det överhuvudtaget? Och bara tanken att gå med magen i vädret igen. Illamående och halsbränna. Känna sig som en svullen kossa och inte kunna vända sig i sängen utan att däcka av utmattning. Nej tack. Inte just nu. Ska nog vänta 4 år i alla fall. Minst.

Det blir nog inga fler barn för mig och David. Kanske tidigt att bestämma sig för det nu, men efter gårdagens återbesök på Sunderby sjukhus känns det så. Vi fick träffa den läkare som katastrofsnittade mig för att prata igenom förlossningen. Han som efter förlossningen kom in på mitt rum, flinade och sa; ”Du ska bara veta vad mycket vi har gjort med dig när du var nedsövd”. Inte världens ödmjukaste kille, alltså.

Jag har ju varit förlossningsrädd hela livet, men den stund jag blev gravid var det som om allt plötsligt släppte och jag kände mig inte det minsta orolig längre. Jag kände mig cool och längtade efter att få vara med om den upplevelsen. Ändå blev det som det blev. Av den anledningen känner jag att jag aldrig skulle våga mig på att föda barn på vanligt vis igen, även om risken att samma händelseförlopp upprepar sig är minimal, men jag vågar inte riskera det.

Kan du lova mig ett snitt? Det var det första jag frågade honom när vi satt oss ner i hans rum . Då borrade han in ögonen i mig och drog en lång historia om farorna med snitt och berättade om en kvinna som just avlidit under ett snitt. Kanske inte helt oväntat, men ändå bröt jag ihop och det bara grötade till sig i halsen på mig. David fick ta resten av mötet medan jag satt där med mascaran rinnande. Vi ställde frågor kring själva förlossningen, varför jag fick morfin för att sova efter att det kraftigt mekoniumfärgade vattnet hade gått och Theos puls var så hög. Varför dom inte ens kunde kontrollera hur han mådde under natten? Men han slingrade sig, likt en politiker, och vågade inte svara vad som var rätt eller fel. Hans förklaring till varför det dröjde så länge på uppvaktet innan jag fick veta om Theo levde var att det var under lunchtid. Egentligen hade vi nöjt oss med en ursäkt och ett ”ja vi gjorde fel”. Men nu fick vi inte det.

Nästa steg är att prata med barnmorskan som tog emot oss så hon ska få svara varför hon gjorde som hon gjorde. Många råder oss att anmäla det hela, men just nu känns det inte som om jag orkar. Det är så upprivande bara att åka till Sunderbyn, jag vet inte vad en anmälan skulle innebära. Man skulle ju bli ett nervvrak.

Tänk, för cirka ett år sedan gängade en liten minimini-ärta och en pluttiplutti-spermie i min mage och blev en Theo. Ofattbart egentligen. Livet är bra fantastiskt.

Theo imorse i den suveräna åkpåse gammelmormor Tora stickat >>