www.isa.nu/blog

Nu är Theo frisk! Efter ett återbesök på Sunderby sjukhus igår blev han friskförklarad. När läkaren berättade det för oss var det som om den klump jag haft i maggropen äntligen löstes upp. Men det var först när vi kommit hem, käkat middag och gått och lagt oss som det brast för mig. Det är som om man gått och burit på en massa känslor i 2 månader och aldrig riktigt vågat släppa loss. Ibland har jag förundrats över hur jag kunnat vara så stark genom allting. Jag är ju inte den som annars håller inne mina känslor, men jag antar att man i svåra stunder kopplar på något slags extrabatteri som gör att man orkar ta sig igenom alltihop.

Igår kväll började jag tänka på hur livet hade varit utan Theo. Han är så självklar för oss nu. Det känns så orättvist att vår lille kille fick en sån jobbig start i livet. Jag minns när dom rullade in mig och min säng från uppvaket till hans stora rum på barnintensiven så jag skulle få kika på honom. Där låg han alldeles ensam i en öppen kuvös, med ett dussin olika maskiner som omgav honom. Och David som satt och höll hans små fingrar i sin hand. Och den lilla bröstkorgen som höjdes och sänktes med sån fart att det knappt gick att räkna. Och paniken att inte kunna plocka upp honom och trösta honom. Jag har aldrig känt mig så maktlös.

Nu när det hela är över börjar ju alla funderingar. Varför bajsade han i fostervattnet? Varför var han så stressad? Och varför gav dom mig morfin och livmoderavslappnande så jag skulle sova när vi kom in där vid 02-tiden på natten, trots hans höga puls och bajset i fostervattnet. Varför snittade dom mig inte redan då? Snart ska vi upp till Sunderbyn igen och prata igenom förlossningen. Förut kändes det jobbigt, men nu känns det nödvändigt.

Jag kan också känna mig ledsen över de vänner och släktingar som inte ens ringt oss för att höra hur Theo och resten av familjen mår. Man märker verkligen vilka som är riktiga vänner vid sådana här tillfällen.

Men. Viktigast av allt är ju att vår lille guldklimp är FRISK!! Nu är kaffet kokat, solen skiner och hela familjen ska sätta sig på balkongen och fira med en chokladkaka :)

Idag är det 2 månader sedan Theo plockades ur min mage. Och jag kommer inte längre ihåg hur livet såg ut innan han kom till världen. Vad gjorde vi av dygnets alla 24 timmar? Och varför kom vi inte på den briljanta idén att skaffa honom tidigare? Så känns det. Även fast jag är glad för att vi hunnit renovera huset och köpt en rejäl men ful ful ful familjebil innan han kom. Nu är vi mamma och pappa. Och Theo betyder verkligen allt för oss.

Under graviditeten gjorde man ju inget annat än filosoferade. Nu hittar man små tillfällen då man stannar till och nästan drunknar i känslostormar. Det var som häromdagen när jag satt och ammade Theo och kikade ner på honom där han låg och viftade med ögonfransarna. ”Vet du att jag älskar dig” sa jag till honom, och han slutade äta, tittade upp på mig och gav mig sitt stora underbara leende. Då brast det för mig och tårarna bara sprutade.

Idag ska jag på efterkontroll. Kanske kanske får jag bada ikväll.

Theo drömmer mardrömmar under eftermiddagsluren.

Jag har hört många mammor som säger att man går på något sorts naturligt mamma-knark som nybliven förälder. Att man utan problem orkar med alla vakna nätter. Men jag känner mig som en zombie. Oj oj. Är jag en dålig mamma?
Theo har börjat drömma mardrömmar om nätterna. Kanske om smetiga bajsblöjor eller att mammas bröst exploderar. Han skriker till då och då som en liten fågelunge och jag och david flyger upp ur sängen likt två ping-pong-bollar. Sen älskar han att bajsa på nätterna, är nog hans favoritsysselsättning. En hobby, helt enkelt. Vi byter bajsblöja minst fem gånger varje natt. Nu när David är ledig har vi olika ansvarsområden. När han börjat gråta går david och plockar upp honom och ger honom till mig. Jag ammar en kvart, halvdregglande med hängande huvud. Sedan byter david blöja och jag ammar ytterligare en kvart. Ibland vaknar vi båda med ett ryck och kommer knappt ihåg om han ätit eller inte. Det är som om all hjärnsubstans helt plötsligt förvandlas till fluffig bomull. Och påsarna under ögonen hänger allt längre och längre ner för varje natt som går. Men det är det värt. Helt klart :)

Måste ju visa en bild från vår första barnvagnspromenad. David tyckte jag var lite pinsam när jag drog fram kameran och bad honom posera där på gångvägen. Men man måste ju bara dokumentera detta ögonblick. Snacka om att man har längtat efter att få stoltsera med denna barnvagn. Men oj vad man var nervös. Fryser han, svettas han, andas han?? Sen var jag var rädd någon skulle ta honom ifrån mig. Till och med tanten i pälshatt såg lite misstänksam ut. För oss är ju Theo det mesta värdefulla i hela världen. Imorgon kanske vi vågar oss ut lite längre än kvarteret runt.

Vår Theo är ett riktigt bajsmonster. Inte nog att han bajsade på sig i magen. Han bajsar nu ner sig ständigt. På något viss lyckas han hitta någon väg ut ur blöjan, och bajset kommer med världens fart att man knappt hinner vara med. Och pruttarna sen. Hur kan en sån liten varelse ha sådana högljuda pruttar? Imorse när vi låg och myste i sängen formade han plötsligt den välbekanta pussmunnen och snart var jag och hela sängen nersprutat av den gulbruna sörjan. Theo såg mycket nöjd ut. Jag ropade efter papper och David kom inspringandes med en liten tuss. Jag morrade åt honom när gapskrattet kom och han vände efter hela toalettrullen. Konstig nog har david aldrig blivit nerbajsad eller kissad. Har grabbarna ingått i någon pakt?

Woohoooooo. Då var man äntligen utskriven från sjukhuset. Theo hade plussat hela 70 gram på återbesöket igår och allt såg fin-fint ut. Han blev så uppspelt när han hörde han skulle åka hem så han siktade in världens kisstråle på läkaren. Sedan tackade vi av alla extramammor som lärt känna Theo under dessa tre veckor varefter vi kastade oss i bilen hem igen innan han blev allt för hungrig. Kändes extra skönt nu när vi seglade in med volvon på uppfarten. Det var som om allt släppte. Nu äntligen kan man slappna av på riktigt!

Jag måste erkänna att livet som småbarnsförälder är en aning stressigare än jag trodde. Brösten läcker och alla svarta tröjor kommer verkligen till användning. Theo slickar sig om munnen så fort han ser mig och det är inte lätt att alltid finnas nära till hans när hungervrålen kommer. Själv har man ju suckat över alla mammor som verkar ha så svårt att göra något spontant. Spontanitet blir det inte mycket av, speciellt inte så här i början.

Det lär ju ta ett tag innan man har fått rutiner på saker och ting, och när Theo blir hungrig – då är det bara släppa ALLT. Det gäller alltså att göra en prioriteringslista. Vad är viktigast? Tvätta? (Känns viktigt, såg häromdagen hur david hade på sig ett par sidenkallingar med guldhjärtan på som jag gav honom en alla-hjärtans-dag för ett par år sedan – så det är på tiden). Gå på toaletten? Fixa sminket? Suga upp dammråttorna? Bädda sängen? Blogga?

Fast saken är ju den att ingenting annat än Theos välmående är viktigt. Så jag låter dammråttorna vara. Och mascaran får ligga där i sminklådan och torka sönder. Det är en underbar känsla att helt plötsligt vara mamma. Ofattbart men underbart. Theo betyder allt. Tänk att man kan känna så starkt för en liten varelse som man bara känt i tre veckor. Ni skulle bara veta ni blivande mammor och pappor vad ni har framför er.

Redan när jag låg med värkar påpekade jag för David att hela avdelningens taklampor ser ut som jättelika bröstvårtor (fortfarande lite påverkad av morfinet i och för sig). Kanske amningsfrämjande på något sätt? Hur som helst. Creepy.

Tänk vad jag har gruvat mig för amningen. Sitta och blotta brösten och våndas. Nu tror jag tror varenda barnsköterska på Sunderbyns avdelning 56 har klämt på mina bröst. Theo hade det ju lite svårt att amma i början eftersom det var tungt att andas, så man fick forma ett par madonnastrutar för att han skulle få grepp. Läskigt, men vad gör man inte?
Och sen den där elektriska mjölkpumpen i rummet med kossan på dörren. Där satt jag åtta gånger om dagen och pumpade under två veckor så svetten lackade. Vilken pina.

Nu känns det otroligt skönt att sätta sig tillrätta här hemma, trots frustrerade vredesutbrott från lilleman ibland. För det mesta är han nöjd och det går som på räls. Dessvärre verkar som om han fått min grymma otålighet. Äsch. Det bådar inte gott.

Nu har vi legat i sängen med Theo mittemellan oss ett par timmar och bara beundrat honom. Man bara drunknar i hans ögon. Sen fick han ligga och guppa i den ursnygga babysittern vid köksbordet medan vi käkade salamimackor och blåbärsoppa. Snart bär det av till Sunderbyn för domen. Utskrivning eller inläggning. Gulp.