www.isa.nu/blog

Snö, vik hädan. Jag vägrar ta på mig strumpor igen.

Bild: Vogue. Clare Daines från Homeland.

Jag tror att jag har skrivit om det förut, denna stora last jag har. Jag minns när jag var arton och hade uppkörning med kuggar-Kurt. Och hur jag hela tiden tänkte på att jag missade ett avsnitt av Sunset Beach. Hur jag knappt brydde mig om mitt nyvunna körkort, utan skyndade mig hem för att se det inspelade avsnittet. Dessvärre hade något blivit fel och inspelningen innehöll bara ljud. Men som jag lyssnade. Fyrtio minuter ren spänning.

Som ni förstår så har jag en benägenhet att bli helt uppslukad av serier. Ser jag en ny serie så plöjer jag igenom den på några dagar. Netflix har inte varit bra för detta beroende. Senaste serien som jag sett, två säsonger av under bara en vecka, är Homeland med den fantastiska Clare Daines.

Man kan ju undra hur jag hinner. Svaret heter simultankapacitet. Och det är ohälsosamt. När jag packar posters i min jobbgrotta ser jag på serier, och ofta när jag sitter och ritar delar jag skärmen med någon ny serie. Ibland svarar jag på mail, ser på en serie och diskuterar något med maken samtidigt. Då är jag nära kortslutning.

Tänk att man inte har ro att göra en enda sak åt gången? Ibland kan jag reflektera över hur jag är som person och nästan fladdrar fram i livet i högsta växel. Måste göra en miljon saker samtidigt och har väldigt svårt att bara sätta mig ner, fokusera på en sak åt gången eller bara vila tanken i något. Njuta av stunden. Vara 100% närvarande för barnen, och inte hela tiden svara på mail eller sjunka tillbaka i jobb.

Idéen att bygga ett fritidshus startade någonstans med bakgrund av detta. Att ha någonstans där det är radiotystnad, där man bara kan vara. Mobilnätet är dåligt och det finns inte en chans jag kan svara på mail eller se på netflix. Jag fantiserar om att det kommer vara en fristad från teknik och måsten och där vi bara kan umgås hela familjen. Jag tror det kommer vara bra för oss.

Söndag idag. Och nej, jag har ingen söndagsångest. Men jag känner mig ändå rätt mörbultat efter en intensiv jobbvecka. I onsdags var kulmen. Då hade jag under tre timmar slagit in två hundra kalendrar. Eddie var dessutom hemma under tiden och han var som en virvelvind på kontoret.

När Theo kom hem halv fyra var jag minst sagt knäckt. Då påminner han om hur jag lovat att vi skulle baka en äppeltoscakaka. Fladdrar med ögonfransarna så där som bara han kan. Receptet hade suttit på kylskåpet i fyra dagar. Lika många dagar som jag lovat honom baka denna kaka.

Så vi sätter igång att baka i ett kök som sett sina bättre dagar. Full diskmaskin och ett diskberg inte från denna värld. Eddie dessutom på sitt värsta humör efter att ha ägnat hela dagen på kontoret med mig och youtube som underhållning. Han klättrar på köksbänken, häller mjölpåsen upp och ner, smakar på bakpulvret. Jag köper lite tid genom att be honom springa till badrummet och tvätta händerna och hips vips står vi där och torkar golvet eftersom han förstås orsakat en översvämning.

Väl tillbaka i köket parerar jag snyggt mellan mjölhögen på golvet och leksakstraktorn men råkar snudda vid smetbunken som i slowmotion faller upp och ner över köksmattan. Jag slänger mig uppgivet på golvet och tänker för en stund att jag ska svabba tillbaka smeten i bunken igen men förstår att det inte går med tanke på att mattan inte är tvättad sen ifjol. Så jag vrålar och bankar sleven i golvet. Fem gånger. Och säger ord som mina barn aldrig hört förut.

Barnen har aldrig varit så tysta. Jag anar en viss skräck i blicken när de tittar på mig sittandes där på köksgolvet. Helt svettig, uppgiven och arg. Sen skrattar vi allihopa tills vi får ont i magen.

Men det blev en jäkligt god äppelkaka till slut. Och jag tog faktiskt två bitar.

The smet.

I början av maj beslutade jag mig för att ha köpstopp på kläder. Vi behövde prioritera. Ja varenda öre ska gå till stugan. Ni vet, en toalettstol kostar ju lika mycket som ett par nya skinnstövlar och en klänning betalar en brödrost. Det är dyrt att bygga en stuga.

Nu kanske det inte låter som någon jättebedrift att ha köpstopp på kläder. Men för mig har det varit det. För jag har alltid köpt massor av kläder. Aldrig dyra kläder. Men mycket. Jag mår bra av att köpa kläder, känner mig som på moln när jag går från en affär med något fint i en påse. Lycklig. Hemskt med sant.

Och hur gick det då? Jo jag höll mig i nästan fyra långa månader. Helt fanastiskt för att vara jag. Men i fredags barkade det iväg då jag insåg att alla nylonstrumpor var håliga. Så det blev ett 2-pack strumpor. Och en klänning. Och en kavaj.

Ja. Det kändes mycket bra. Och jag vet faktiskt inte om jag lärt mig nått.

Nya kavajen.