www.isa.nu/blog

isa, formgivare
Gå till webbshoppen

Arkiv för kategorin ‘Isa ocensurerat’

Mitt nya jag

Hej! En del har hänt i mitt liv sedan uppdateringen för ett år sedan och jag tvekade länge om jag skulle publicera det här eller inte. Men jag är ju en ganska öppen person och pratar ofta innan jag tänker. Kanske för öppen ibland. Mäh vad fasen, nu kör vi.

Jag skulle nog kunna säga att jag alltid haft rätt bra självförtroende i vad jag kan, stått för mina åsikter och trott på min egen förmåga. Jag har nog alltid varit ganska modig. Som barn väldigt kavat och handlingskraftig. Men det går inte alltid hand i hand med ett bra självförtroende.

Jag har under hela mitt liv varit mer eller mindre överviktig. Det började när jag var kring tolv år. Då minns jag hur en kille i klassen tryckte upp mig mot väggen och sa ”få se om hon blir smalare nu”. Jag såg denna klasskompis i vuxen ålder för någon sommar sedan och han var nog närmare 150 kilo tung. Karma kanske.

Sedan dess har jag pendlat upp och ner i vikt. Alltid bantat, jag tror jag testat alla metoder som finns. När jag var runt femton slutade jag nästan att äta. Jag åt bara havregrynsgröt och nudlar och tappade 18 kilo på 3 månader. När jag tänker tillbaka på det var det inte sunt. Inte alls. Men alla positiva kommentarer om mitt utseende blev som bränsle för att gå ner ännu mer i vikt.

Min vikt är ett sånt otroligt laddat ämne för mig. Jag har så mycket skuldkänslor kring min vikt. Tro mig – jag tycker alla människor är vackra, oavsett storlek. Men jag har aldrig trivts med min egen kropp. Har jag råkat möta min egen spegelbild på stan har jag börjat må illa. Jag har aldrig kunnat njuta av god mat eller ett restaurangbesök eftersom jag gått och lagt mig med stark ångest efteråt och inte kunnat sova. Jag har aldrig tagit makens, eller någon annans för den delen, komplimanger på allvar. Min vikt har  hämmat mig i mitt jobb då jag tagit nej till många roliga saker och nästan hamnat i en slags social fobi. Jag har nobbat spännande föreläsningar, super-PR för firman och annat som rimmat med att jag behövt stå i centrum och att alla skulle titta på mig.

Jag har flera gånger lyckats gå ner i vikt.  Men har man varit överviktig i en lång period så vill kroppen tillbaka till den vikten igen. Då blir övervikten en ännu större skam när man än en gång förlorar kriget.

Vi överviktiga anses ofta vara lata och dumma. Jag lyssnade på en föreläsning nyligen där dom berättade hur bara 3-5% som varit överviktiga länge och nått normalvikt håller sig där. Man blir motarbetad av sin egen kropp som sänker förbränningsnivån och höjer aptiten. Kroppen vill ha reserver till svältperioder – som vi helt uppenbarligen inte har längre här i Sverige. Det är inte rättvist, och vi har alla våra olika förutsättningar. Jag tror faktiskt inte att jag har osundare matvanor än någon annan, förutom att jag kanske onormalt ofta äter sushi.

Jag har under senaste åren ätit kaloriberäknad kost. Varit slav under en app där jag matat in allt jag äter. 1380 kalorier per dag. Så fort jag fuskat en gång, och då menar jag inte att jag vräkt i mig en chipspåse eller andra onyttigheter, utan kanske ätit en middag med vänner och lite vin, ja då drar det iväg och kroppen gör nog en lyckovurpa av det extra fettlagret som sparas till sämre tider.

Jag har länge funderat på göra en gastric bypass. Men jag har aldrig sagt det högt. Jag har nog varit rädd för vad andra ska tycka och tänka. ”Det är väl bara att motionera”. Gastric bypass innebär att magsäcken minskas och kopplas ihop med tunntarmens mellersta del. På så sätt leds maten förbi större delen av magsäcken och första delen av tunntarmen. När magsäcken är mindre blir man fortare mätt. Det innebär ett liv med mindre portioner och att äta oftare. Ingen mer banting, förhoppningvis. Och ett normalt liv, fast med lite mindre mat.

Min vikt var för låg för att få det betalt via landstingen så enda alternativet var att bekosta det själv. Det var inga tvivel om saken. När jag träffat läkaren på Hermelinen i Luleå var jag 100% säker. Han hade opererat tretusen människor och ingen hade dött på hans bord. Det är det här jag vill. Det kostar ju inte mer än en billigare bil.

För en månad sedan låg jag på operationsbordet. Jag hade en enorm dödsångest när dom satte tratten över min mun. Tänkte på barnen. Hade gömt en lista med stora röda bokstäver till david hemma över viktiga saker han måste göra om något går kolossalt fel. Hur sjutton har jag hamnat här?

I skrivande stund är jag tolv kilo lättare. Mina värden är på topp efter ett besök hos läkaren. Jag har cirka femton kilo kvar till min målvikt. Jag känner mig lättare, flyger fram och har så mycket energi. Jag känner mig glad, stark och pigg och min spegelbild känns inte riktigt lika motbjudande längre. Jag ångrar mig inte en sekund. Jag äter små portioner, god och nyttig mat. Nöjd så.

Jag har varit mest orolig för hur barnen ska tolka mitt beslut. Jag har förklarat att jag gör operationen för att jag ska bli en gladare och piggare mamma. Jag vill inte de ska få samma skeva självbild som jag själv haft, utan vara starka och trygga i sig själva och sin kostym och inte hamna i den här jojokarusellen som jag. Theo stannade upp imorse och sa ”Mamma, du har blivit så smal! Du ser verkligen stark ut”. Gullunge. Jag då grät jag förstås en skvätt.

Det här är ingen reklam för överviktsoperationer. Jag vet att alla inte mår bra efter en sån här operation utan det är ytterst individuellt. Men jag mår bra. Jättebra. Och nu njuter av våren i mina gamla högst ofashionabla kläder i storlek fyrtiotvå.

isa1986

Snopet

Snö, vik hädan. Jag vägrar ta på mig strumpor igen.

snopetsnopet

Ägg i påsk

Vår påsk började på ett högst olustigt sätt. Vi målade inte bara ägg, utan vi plockade även ägg ur varandras hår. Och stora svarta kryp också. Med vingar. Jag hyperventilerade efter upptäckten. Beordrade barnen att klä av sig och sätta sig en meter från varandra framför teven. Stod knappt ut med mig själv. Ja, jag har mer och mer förstått att jag är en väldigt neurotisk person och att jag inte hanterar stress särskilt bra. Maken, som var den enda som var lusbefriad, for på apoteket och köpte det värsta medlet som fanns. 1000 spänn kostade kalaset. Barnen var coola och var nog mest chockade av mammans totala urballning. Jag skrek och domderade. Förklarade att vår Bossehund var off limit i ett dygn då en lus kunde lifta på honom. Jag sprang runt i huset och tvättade varenda grej som kunde blivit utsatt för våra huvuden och fyllde frysen med mössor, hårborstar och gosedjur. Eddie kom med sina skor och undrade om vi inte skulle frysa dem också.

Tre timmar senare var vi lusfria och kunde åka till stugan för att fira påsklov. Nu har vi kammat varandra frentetiskt hela påsken, så nu är vi garanterat lusbefirade fram till måndag igen när någon av ungarna drar hem dem på nytt.

Simultankapacitet

4013clairedanes

Bild: Vogue. Clare Daines från Homeland.

Jag tror att jag har skrivit om det förut, denna stora last jag har. Jag minns när jag var arton och hade uppkörning med kuggar-Kurt. Och hur jag hela tiden tänkte på att jag missade ett avsnitt av Sunset Beach. Hur jag knappt brydde mig om mitt nyvunna körkort, utan skyndade mig hem för att se det inspelade avsnittet. Dessvärre hade något blivit fel och inspelningen innehöll bara ljud. Men som jag lyssnade. Fyrtio minuter ren spänning.

Som ni förstår så har jag en benägenhet att bli helt uppslukad av serier. Ser jag en ny serie så plöjer jag igenom den på några dagar. Netflix har inte varit bra för detta beroende. Senaste serien som jag sett, två säsonger av under bara en vecka, är Homeland med den fantastiska Clare Daines.

Man kan ju undra hur jag hinner. Svaret heter simultankapacitet. Och det är ohälsosamt. När jag packar posters i min jobbgrotta ser jag på serier, och ofta när jag sitter och ritar delar jag skärmen med någon ny serie. Ibland svarar jag på mail, ser på en serie och diskuterar något med maken samtidigt. Då är jag nära kortslutning.

Tänk att man inte har ro att göra en enda sak åt gången? Ibland kan jag reflektera över hur jag är som person och nästan fladdrar fram i livet i högsta växel. Måste göra en miljon saker samtidigt och har väldigt svårt att bara sätta mig ner, fokusera på en sak åt gången eller bara vila tanken i något. Njuta av stunden. Vara 100% närvarande för barnen, och inte hela tiden svara på mail eller sjunka tillbaka i jobb.

Idéen att bygga ett fritidshus startade någonstans med bakgrund av detta. Att ha någonstans där det är radiotystnad, där man bara kan vara. Mobilnätet är dåligt och det finns inte en chans jag kan svara på mail eller se på netflix. Jag fantiserar om att det kommer vara en fristad från teknik och måsten och där vi bara kan umgås hela familjen. Jag tror det kommer vara bra för oss.

En rättskaffens kille

theeddoei0oro2

Vår sjuåring, världens finaste förstås, ger oss många skratt. I vintras kom han hem en dag från skolan, med blicken i golvet, och berättade att han gjort något dumt. Ja, han vågade knappt berätta vad det var. Sen kom det. Han och några kompisar hade skrivit något som i hans öron lät som ett ”kul ord” på en lapp och klistrat upp på ytterdörren. Sen hade en av hans kompisar förklarat vad det betydde och chocken var total. När jag frågade honom vad ordet var så svarade han och blinkade med långögonfransarna ”det var nått som typ krulla”. Ja, ni kan ju gissa vad det stod?

Och nu i helgen när jag skulle vika in tvätt i sonens garderob så sneglade jag på hans skrivbord. Där låg ett gäng teckningar med actiongubbar och påhittade namn. På en av lapparna var det en actiongubbe med en toalett till huvud. Han hette ”Fitan”, fint skrivet med snirkliga bokstäver. Eftersom jag vet att Theo inte har någon aning om detta ords betydelse så vek jag mig i skratt när han glatt berättade om denna actiongubben Fittan. Teckningen blev snabbt i tjugo små bitar efter att jag berättat om ordets betydelse.

Det är väldigt mycket ”seriöst”, ”allvarligt” och ”men hallå” nu. Och idag när jag slog in en innerdörr rakt i mitt eget huvud och illalåtande ord bara råkade ramlade ur mig så var han där och pekfingrade över mina fula ord. Liten ska bli stor, många ord och mycket som ska upptäckas och motvilligt förklaras av en förälder som jag. Det får mig att minnas hur min pappa rappade en påhittad låt första gången jag skulle sova över hos en kille. Tack och lov är det många år kvar tills dess.

Att baka en kaka

Söndag idag. Och nej, jag har ingen söndagsångest. Men jag känner mig ändå rätt mörbultat efter en intensiv jobbvecka. I onsdags var kulmen. Då hade jag under tre timmar slagit in två hundra kalendrar. Eddie var dessutom hemma under tiden och han var som en virvelvind på kontoret.

När Theo kom hem halv fyra var jag minst sagt knäckt. Då påminner han om hur jag lovat att vi skulle baka en äppeltoscakaka. Fladdrar med ögonfransarna så där som bara han kan. Receptet hade suttit på kylskåpet i fyra dagar. Lika många dagar som jag lovat honom baka denna kaka.

Så vi sätter igång att baka i ett kök som sett sina bättre dagar. Full diskmaskin och ett diskberg inte från denna värld. Eddie dessutom på sitt värsta humör efter att ha ägnat hela dagen på kontoret med mig och youtube som underhållning. Han klättrar på köksbänken, häller mjölpåsen upp och ner, smakar på bakpulvret. Jag köper lite tid genom att be honom springa till badrummet och tvätta händerna och hips vips står vi där och torkar golvet eftersom han förstås orsakat en översvämning.

Väl tillbaka i köket parerar jag snyggt mellan mjölhögen på golvet och leksakstraktorn men råkar snudda vid smetbunken som i slowmotion faller upp och ner över köksmattan. Jag slänger mig uppgivet på golvet och tänker för en stund att jag ska svabba tillbaka smeten i bunken igen men förstår att det inte går med tanke på att mattan inte är tvättad sen ifjol. Så jag vrålar och bankar sleven i golvet. Fem gånger. Och säger ord som mina barn aldrig hört förut.

Barnen har aldrig varit så tysta. Jag anar en viss skräck i blicken när de tittar på mig sittandes där på köksgolvet. Helt svettig, uppgiven och arg. Sen skrattar vi allihopa tills vi får ont i magen.

Men det blev en jäkligt god äppelkaka till slut. Och jag tog faktiskt två bitar.

thesmet
The smet.

Att ha köpstopp

I början av maj beslutade jag mig för att ha köpstopp på kläder. Vi behövde prioritera. Ja varenda öre ska gå till stugan. Ni vet, en toalettstol kostar ju lika mycket som ett par nya skinnstövlar och en klänning betalar en brödrost. Det är dyrt att bygga en stuga.

Nu kanske det inte låter som någon jättebedrift att ha köpstopp på kläder. Men för mig har det varit det. För jag har alltid köpt massor av kläder. Aldrig dyra kläder. Men mycket. Jag mår bra av att köpa kläder, känner mig som på moln när jag går från en affär med något fint i en påse. Lycklig. Hemskt med sant.

Och hur gick det då? Jo jag höll mig i nästan fyra långa månader. Helt fanastiskt för att vara jag. Men i fredags barkade det iväg då jag insåg att alla nylonstrumpor var håliga. Så det blev ett 2-pack strumpor. Och en klänning. Och en kavaj.

Ja. Det kändes mycket bra. Och jag vet faktiskt inte om jag lärt mig nått.

shopoholicsnbekann
Nya kavajen.

www.isa.nu/blog is proudly powered by WordPress
Entries (RSS) and Comments (RSS).