Här kommer ett litet livstecken från mig. Och lite kröjm. Som jag antytt tidigare så har vi ju verkligen grottat ner oss i sjukdomar. Även om det är på väg att vända nu kan jag berätta att hela familjen nu haft magsjuka, the worst kind. Somliga av oss två vändor. En viss familjemedlem, jag, har också en ond öroninflammation som täppt igen hörseln på mitt enda hörande öra. Och influensa. Och feber. Och så en liten krake med ögoninflammation och feber. Nu har jag inte lämnat huset, med undantag för ett besök på akuten, på 10 långa dagar. Huga.
Som tur är har pojkarnas snälla mormor och morfar struntat i sönernas smittorisk och hjälpt oss med skötning. Det small ju till för både mig och David samma dag, och det var inte min livs bästa stund när jag låg där över toalettstolen och en pigg Eddie killade mig under fötterna. Vad skulle man göra utan backup från nära och kära? Nu ska jag fortsätta med mitt kåvepeninande, kortizonspray och tryckutjämnande tills det här släpper. Jag har ju för tusan en massa telefonmöten som jag skjutit på för att jag faktiskt inte – hör! Hur knäppt låter inte det då?
När locket släpper ska jag fira med champagne. Ja, oavsett tid på dygnet.