www.isa.nu/blog

Jag var femton när jag köpte Fugees fantastiska ”The Score” och jag gillar den fortfarande lika mycket nu som då. Jag slår faktiskt vad om att jag kommer gilla den precis lika mycket när jag är åttiofem. Om jag fortfarande lever alltså. Eller om mitt hörande öra inte pajjat. Ready or not får vara veckans låt. Med det önskar jag er en riktigt trevlig helg!

Sophie Zelmani – Always you. Få se nu, hur länge sen var det nu den kom? Kan det ha varit sexton år sedan? Alltså nästan halva mitt liv sedan? Skrämmande. Men lika bra nu som då.

Jag råkade hitta italienaren Paolo Nutini för ett par år sedan och sedan dess han har alltid en given plats på min dagliga spotifylista. Väntar bara på en ny skiva Paolo, kommer den snart?

Sjuttiotalsbandet The Doobie brothers och Long time running får den fina utmärkelsen Veckans låt. Den gör mig lika glad varje gång.

One day / the reckoning song med Asaf Avidan & The mojos är väl världens mest enformiga låt. Den är rent utav störande för den fastnar ju som klister och man har den liksom på hjärnan i flera dar. Men den är ju faktiskt bra. Är en till favoritlåt som spelas ofta nu här hemma. Gärna i packrummet för att speeda på tempot. Så varsågod, nu fick ni den på hjärnan.

You had time med Ani DiFranco får bli veckans låt. Mysig låt, väldigt bra att jobba till.

Eftersom jag alltid sitter ensam och jobbar så lyssnar jag alltid alltid på musik. Tänkte börja dela med mig av en favoritlåt varje vecka. Här är en som jag tycker är så otroligt vacker, Hope there’s someone med Antony and the Johnsons. Ja ni har säkert hört den.  Han har en magisk röst den där Antony Hegarty. Lyssna på fler av hans låtar, det finns många guldklimpar.