När jag var liten var jag rätt pajasig. Jag brydde mig inte så mycket om vad andra tyckte. Klädde mig hur jag ville. Hade högläsning för klassen av egenförfattade noveller och stakade mig inte en enda gång. Diggade Michael Jackson och drog moonwalks på Regnbågens discodanstävlingar där jag fladdrade loss med mitt stortpentade hår helt besinningslöst. Jag vann ett par gånger, priset var en cola och en bilpåse och jag var stolt stolt stolt. Jo jag var nog rätt modig och sen hade jag världens fantasi. Ni skulle bara veta vilka rövarhistorier jag drog! Jag var också självständig och obrydd om vad andra tyckte och tänkte. Ganska udda var jag nog. Men så kom en dag, förstås, då det slutade vara så. En fas som nog de flesta kommer till. Jag ville smälta in lite mer. Ha den där Fruit-of-the-loom tröjan som var så inne just då. Ha levisjeans som alla andra och åtminstone FÖRSÖKA lyssna på Guns n Roses.
Nu när man själv är förälder och snart ska lämna äldsta sonen i skolans spännande värld är det med en liten klump i magen. Theo är modig, självständig, har lätt att knyta kontakt med andra men redan rätt brydd om vad andra tycker och tänker. Dessutom är han egentligen för snäll för sitt eget bästa. Känslig. Vill vill vill vara duktig. Man känner hur det värker lite i hjärtat över allt sånt som man faktiskt måste ta sig igenom under åren i skolan, tillsammans med alla det roliga och bra.
Vi pratar ofta om det där här hemma redan nu, lite i förebyggande syfte, om hur man ska reagera om någon är taskig eller kallar en något dumt. Och hur man ska försvara andra som blir utsatta för dumma saker. Och hur man är en bra kompis.
Imorgon börjar allvaret. Tretton förhoppningsvis roliga, spännande och lärorika år i skola. Minst. Theo är i alla fall lugn som en filbunke. Cool men förväntansfull och har haft nedräkning hela sommarlovet. Tänk om man fick vara en fluga på väggen?
