www.isa.nu/blog

Jag skäms för att säga det, men vi har fortfarande inte fyllt vårt bröllopsalbum med bilder. Vi gifte ju oss faktiskt så längesedan som i juli förra året. Det limegröna albumet, som jag köpte redan innan vigseln och hade så storslagna planer för, har stått där i bokhyllan och samlat damm. Och det dåliga samvetet har växt till oanade proportioner. Tänk om datorn kolappsar och att även alla backupskivor med bilderna brinner upp, eller att någon grekisk vägglus äter upp dom? Eller tänk om fusklappen till Davids fina tal till mig försvinner? 

Så idag, ser ni, så har jag beställt en bunden fotobok. Apple har ju ett finurligt program som heter Iphoto där vi förvarar alla våra digitala bilder, sen kan man visst sätta dom i olika fotoboksmallar, och hips vips på bara en timme eller två hade jag satt ihop en snygg bröllopsbok på 28 sidor. Nu ska jag bara vänta en sisådär 10 dagar på resultatet. Blir det bra känns det som om det kommer beställas rekordmånga böcker till källbogatan 65, och rekordmycket dåligt samvete kommer att botas.

Favoritchokladen heter Marabou Premium Hazelnut Nougat. Till ett glas champagne på vår altan igår kväll kan nog den stunden klassas som en av sommarens bästa. Jag och David firade 1 år som gifta igår (fast egentligen först på måndag, men vi fick bara barnvakt igår). Det är inte ofta vi dricker champagne, men denna fick vi ämnad just för vår ettårsdag av svärföräldrarna. Därför kände vi inte till champagneeffekten heller. Jag somnade nästan i tallriken på restaurangen, och har inte känt mig så rund under fötterna på flera år. Cyklen bara vajjade. Kvällen satte punkt då vi båda drogs som magneter till soffan när vi kom hem. Inte visste jag att champagne var en romantikdödare?

Fredag morgon åkte jag och maken (!!) på en liten honeymoon. Vinkade av Theo på morgonen med stor klump i halsen. Checkade in på Nordic Sea Hotel i huvudstaden. Bodde lyxigare än någonsin med kex, ostar, frukt och rödvin på rummet. Och badbomb och frasiga morgonrockar. Receptionisten la märke till att vår väska blivit ca tio gånger tyngre sedan vi kom. Vi har alltså shoppat en hel del. Och fullkomligt frossat i mat, godsaker och somriga drinkar. Vi är inte särskilt äventyrliga av oss. Jag är av den turisttypen som sitter och kramar väskan på tunnelbanan. En kvinna kom fram och bad oss om en peng, hon hade någon blodsjukdom var det visst, och jag kramade ännu hårdare om väskan och fick ur mig ett ”Nej du, jag plockar inte fram plånboken här på tunnelbanan minsann”.

Fredagkväll åt vi på Charlotte Perellis makes krog, Divino. När David försvann ner på toa och mr Perelli kom med varmrätten fnissade jag och sa ”han är och pudrar näsan”. Oh så fyndigt och så där fin-på-restaurangig jag var, visst? Till saken hör att vi tog en avsmakningsmeny med tillhörande vin. Vi var rätt hungriga, och drack vin i samma tempo som vi åt. Vi blev ganska fnissiga.

Idag på förmiddagen stannande vi på ett fik. Då beställde jag en filmrulle till den dubbla Espresson. Och kassörskan förstod inte ett skvatt. Tydligen heter filmrullar något annat i stockholm. Ni vet, dom här gröna sakerna med brunt på sidorna. Någon som vet vad jag menar? Vi hade även svårt att göra oss förstådda på en liten italiensk krog i Gamla Stan. David upprepade sig nog en fjorton gånger innan hon fattade att han ville ha ett till glas vin. Italiensksvenska och pitedialekt går visst inte ihop.

Och idag på hemvägen fick vi dela på oss i snabbtåget till Arlanda. Jag satt bredvid en ung kille när jag plötsligt inbillade mig att det vibrerade i påsen ”Oj nu vibrerar det i påsen” ropade jag till David några stolar nedanför. ”Ja det är då inte min mobil” svarar han och plötsligt insåg jag vad alla runt omkring mig kanske trodde jag hade i påsen. I alla fall det unge killen bredvid som blev alldeles röd i ansiktet. Saken var den att där fanns inget som vibrerade. Bara ett par adidasbyxor som David köpt på Stadium.

Vi hade gärna stannat lite längre om det inte vore för att vi längtade efter Theo så mycket. Missade ju dom där nygräddade våffelstrutarna. Och att ta båten till djurgården. Sen hade vi tänkt besöka jazzfestivalen. Men två av mina favoriter India Arie och Steely Dan hade redan varit. Så jag var lite putt. Och så var det ju rätt dyrt. Dessutom hade vi shoppat sjukt mycket, och var riktigt panka där på slutklämmen. Så vi checkade in på bio och såg Harry Potter istället. Nu är vi hemma och har precis lagt lille mr Fluff. Fluffigare än vanligt efter att ha badat i havet flera gånger under dagen. Han har haft sig en riktigt mysig semester han med. Men nu lämnar vi inte bort honom på ett bra tag igen.

Vi har precis suttit och kollat igenom alla bröllopsbilder. En ska ju skickas in till tidningen, sa jag med en suck. Jag avskyr som bekant att vara med på bild. Men på sitt eget bröllop kan man ju liksom inte nobba kamerorna. På hälften ser det ut som om jag hade druckit mer än två champangeglas, jag kör mitt hyenaskratt, hela ansiktet är som en enda stor mun. På resten har jag kopplat på onda ögat, ser så där lagom road ut. David däremot lyckades hålla samma smil genom alla bilder. Som tur var fanns några där jag lyckats skärpa mig, och där inte benen var i kors eller blomman upp och ner. Slutligen lyckades vi alltså hitta en som vi båda var hyfsat nöjda med (jag ber er alltså här om superlativ – i massor!). Här bjuder jag på några flumbilder (jag hade kunnat visa 100 till) ;

Kl 14.30 kom limousinen. En vit lång sak med röd sammetsklädsel, champange och dunka-dunka musik. Vi kände oss som filmstjärnor. Rutten tog ca tjugo minuter. Det var tur, för jag hyperventilerade när jag satte mig i bilen. Jag hade hoppat i klänningen först tio minuter innan limousinen körde in på uppfartet. Jag som är tidspessimist.

Kl 15 var vi där och började vår långa promenad mot strandkanten nedanför stugan där alla bröllopsgäster väntade. Inmarschmusik blev Eva Cassidys ”At last” (efter tips på bröllopsbloggen I nöd och lust).
Vigselförättare var en lång mörk man från kommunen. Vi hade kontaktat honom redan i maj med ett önskemål på program. En borgerlig standardvigsel är ju typ över på två sekunder, och vi ville ha en lite längre version. Mitt i vigseln sjöng svärfar ”Stand by me”. David sa JA. Jag sa Jåå. Sen sa ja Jajjamensan. Så fungerar jag när jag är nervös. Sen blev det den stora kyssen, följt av ett regn av jasminris, och hjärtformade ballonger som släpptes i luften.

Sedan spelades Four Tops ”I Can’t help myself”. Allt pirrpirr släppte och en skön lugn och lycklig känsla spred sig genom kroppen. Vi skålade i champagne och åt jordgubbar. Theos finskjorta blev rosafärgad, men det bekymrade mig inte ett smack. Därefter blev det tipsrunda om brudparet medan jag och David tog oss ytterligare ett champagneglas och mina tår fick sprattla loss för en stund. Kvällen avnjöts under ett stort partytält till havsutsikt. Vi åt jättegott. Fick höra många jättefina tal som fortfarande får det att klumpa i halsen på mig, lyssnade till underbar musik, mycket 50- och 60-tals hits som svärfar övat in bara för oss, ibland ackompanjerad av Davids syster.

Senare på kvällen invirade i filtar blev det karaoke, irish coffees, tioårig whisky, janssons frestelse, spex och musiktävling. Här visar jag inga bilder, då jag vet mina nära och kära är rädda för att behöva medverka på bloggen. Några av dom hade visst hållit på till fem på morgonen. Själva drog vi kring 02. Jag är impad över att vi lyckades hålla oss vakna så länge, men nu har vi reparerat oss i soffan några kvällar i rad, som sagt, gifta sig är hard work. Men det är värt det. Jag är världens lyckligaste Fru Norman Sällström. Nu är det bara våra lerfigurer jag har kvar att visa va? Sen lovar jag att lägga ner mitt bröllopspladder! :-)

Okej, så här ligger det till. Valet stod mellan att rymma iväg eller ha ett minibröllop hemma. Vi diskuterade och diskuterade. Bollade fram och tillbaka. Vad vi visste var att ett större bröllop var uteslutet. Jag med mitt kontrollbehov hade fått magsår innan bröllopet var avklarat. Nej ett litet litet ett, i så fall. Och så blev det. I maj bokade vi vigselförättare och postade en inbjudande till grillfest till våra allra närmaste och bad dom hålla det hemligt. Även om det var ett litet litet bröllop har det inte varit någon lek.

Klänningen. Fasen, jag passar ju inte i vitt. David, ser jag ut som en smällkaramell i den här? Blommor? Vaddå blommor? Ska man ha det? (en vecka innan vigseln) Borgerlig vigsel? Hur går en sån till? Och hur ska alla sitta? Ohoj, vilken ångestladdad uppgift! Och regnet. 10 grader varmt och spöregn i en vecka, vilken tajming. På stranden? I kort-kort och höga klackar. Hittar ingen vattenfast eyeliner heller. Skit. Och tält. Vi måste fixa ett tält. VEM sätter på inmarschlåten? Och vilken låt ska vi ha? Vad ska svärfar spela på gitarren? Vad ska vi äta på? VAD ska vi äta? Och dricka? Och vad ska vi göra hela kvällen? Och ringen? Den beställer vi över internet. Ojdå – vi får någon annans ringar. Vilken brun-utan-sol gör mig minst pepparkaksfärgad? Vad ska Theo ha på sig? Vart ska vi fara sen efter bröllopet? Vals? Va? Ska vi dansa vals? Vi försöker dansa vals. Slutar med att jag låser in mig på toan och skriker att nu David, nu skiter vi i alltihop. Det går ju inte att dansa vals. Ringer släkten dagen innan och förklarar att vi vägrar dansa vals. Ingen idé dom ens försöker. Och vem ska fota? Usch, jag som avskyr vara med på bild. Jag går då INTE in i någon studio. Kan vi inte skippa det? Och så vidare..

Allt har varit rätt kaotiskt sista tiden. I alla fall i mitt huvud. Varken jag eller David har kunnat sova. Sista nätterna drömde jag att dragkedjan på min klänning sprack (som är i budgetvariant från Lindex). Mycket riktigt gjorde den det också, tjugo minuter innan taxin hämtade oss från festen. Det var nog den där janssons frestelsen som gjorde det.

Återkommer med bilder och berättelse om själva bröllopet imorgon. Och sen ska jag visa våra lerskulpturer vi fick göra av varandra på respektive möhippa/svensexa. Mina lerbröst i dolly-modell gick inte av för hackor. David däremot var något missnöjd över min lilla avbild av honom, med betoning på lilla.

Bild ovan: Obeskrivligt lycklig, nygift och solig-i ansiktet poserar jag med tveksam min framför kameran. Kolla in min snygga bukett med trumpetliljor.

En stor kram från oss båda till er alla för jättfina gratulationer, hälsningar och dikter! Bröllopet blev precis som vi drömt om. Här kommer ett litet bildbevis på att allt gick som det skulle. En längre redogörelse kommer sen.
Hälsningar Fru (!!) Norman Sällström