Kl 14.30 kom limousinen. En vit lång sak med röd sammetsklädsel, champange och dunka-dunka musik. Vi kände oss som filmstjärnor. Rutten tog ca tjugo minuter. Det var tur, för jag hyperventilerade när jag satte mig i bilen. Jag hade hoppat i klänningen först tio minuter innan limousinen körde in på uppfartet. Jag som är tidspessimist.

Kl 15 var vi där och började vår långa promenad mot strandkanten nedanför stugan där alla bröllopsgäster väntade. Inmarschmusik blev Eva Cassidys ”At last” (efter tips på bröllopsbloggen I nöd och lust).
Vigselförättare var en lång mörk man från kommunen. Vi hade kontaktat honom redan i maj med ett önskemål på program. En borgerlig standardvigsel är ju typ över på två sekunder, och vi ville ha en lite längre version. Mitt i vigseln sjöng svärfar ”Stand by me”. David sa JA. Jag sa Jåå. Sen sa ja Jajjamensan. Så fungerar jag när jag är nervös. Sen blev det den stora kyssen, följt av ett regn av jasminris, och hjärtformade ballonger som släpptes i luften.

Sedan spelades Four Tops ”I Can’t help myself”. Allt pirrpirr släppte och en skön lugn och lycklig känsla spred sig genom kroppen. Vi skålade i champagne och åt jordgubbar. Theos finskjorta blev rosafärgad, men det bekymrade mig inte ett smack. Därefter blev det tipsrunda om brudparet medan jag och David tog oss ytterligare ett champagneglas och mina tår fick sprattla loss för en stund. Kvällen avnjöts under ett stort partytält till havsutsikt. Vi åt jättegott. Fick höra många jättefina tal som fortfarande får det att klumpa i halsen på mig, lyssnade till underbar musik, mycket 50- och 60-tals hits som svärfar övat in bara för oss, ibland ackompanjerad av Davids syster.

Senare på kvällen invirade i filtar blev det karaoke, irish coffees, tioårig whisky, janssons frestelse, spex och musiktävling. Här visar jag inga bilder, då jag vet mina nära och kära är rädda för att behöva medverka på bloggen. Några av dom hade visst hållit på till fem på morgonen. Själva drog vi kring 02. Jag är impad över att vi lyckades hålla oss vakna så länge, men nu har vi reparerat oss i soffan några kvällar i rad, som sagt, gifta sig är hard work. Men det är värt det. Jag är världens lyckligaste Fru Norman Sällström. Nu är det bara våra lerfigurer jag har kvar att visa va? Sen lovar jag att lägga ner mitt bröllopspladder! :-)